SUR Å STEL

Igår spelade jag och OTGSS skivor på East och det bjöds på ett brett spektra av musikaliska underverk - men hädanefter måste jag avsluta med en tryckare tror jag. Back to the old OLD school, liksom. Vad kan möjligen passa bättre än den här svingrymma versionen av "The Power of Love"? Holly Johnson, den gamle Frankie Goes To Hollywood-sångaren, framför den i något brittiskt TV-program och man ställer sig frågan varför han de senaste 10 åren arbetat som målare istället för att sjunga.

Ingen kan väl ha undgått att se tokkampanjen som pågår överallt just nu, att man ska skänka pengar eller köpa vissa varor för att stödja kampen mot bröstcancer. Jag tycker det är hedervärt, men det är några små grejer som ger lite smolk i bägaren. Framförallt är det de deltagande "sponsorföretagens" ovilja att minska sina vinster - den summa de "skänker" är direkt pinsam i förhållande till de stålar de drar in.  

Kellogg's är med genom sina Special K-flingor, och de skänker hela TVÅ KRONOR per sålt paket. Vad kan det kosta att framställa små majsflingor? Deras rå-netto lär väl vara någon krona per paket, och så säljs de till handeln med ett par hundra procents marginal. Liljeholmens kronljus skänker åtta kronor per 15-pack ljus, och det paketet kostar 120 spänn. Men uslast tycker jag nog Twilfit och deras Rosa Bandet-morgonrock är, de flashar stort om att de skänker 20% men läser man det finstilta så ser man att så inte är fallet. De skänker 20% av vinsten. Det är en jävla skillnad, säljer de inte tillräckligt många morgonrockar blir det alltså noll kronor till Cancerfonen, men en massa pengar till Twilfit. Dessutom gäller detta bara under två veckor.  

Jag tycker det luktar.  

Sen kan man säga vad man vill om dessa ständiga bröstcancerinsamlingar, när det faktiskt är fler som drabbas av prostatacancer...
Men det är klart, det är bra mycket roligare med tuttar än nån skum liten körtel inne i röven.

Igår så gjorde vi då ÄNTLIGEN slag i saken och såg det cinegrafiska mästerverket Mamma Mia, en film som både Aftonbladet och SVD gav 4/5 och kallade "sommarens största leende". Rent spontant så undrar jag om det var den första film recensenterna någonsin såg, eller om de var kraftigt drogpåverkade under visningen för detta var verkligen ingen höjdare.  

Lite kortfattat kan man säga att det är som om Pantertanter från En annan del av Köping drabbar samman med hundra statister i Åsa-Nisse åker till Grekland, till musik av ett band som ingen normal människa brytt sig om på 25 år. All dialog har man hållit till ett minimum, de talar endast för att komma till en textrad eller ett ämne i en passande ABBA-låt, och man blir chockad över hur många låtar det faktiskt går att få in i en film när de brister ut i sång för sjuhundrade gången.  

Filmen innehåller sånginsatser som de inblandade absolut inte behöver skämmas över - om de hade brassat av låtarna med 12-13 Starkbock innanför västen, inne på Diset i Örnsberg. Men så är det ju tyvärr inte. Merryl Streep kan faktiskt sjunga helt okej, men hennes otroligt irriterande rollfigur överskuggar detta faktum. Filmens mest pinsamma ögonblick involverar också Streep's figur och utspelar sig när hon träffar på sina två gamla väninnor för första gången på vad som uppenbarligen är väldigt lång tid. Jag undviker helst att gå in på detaljer, men jag var millimeter från att sticka ut ögonen på mig själv för att slippa se en sekund till. Handlingen i filmen är tunnare än silkespapper och upprepningarna är lika många som i en hiphoplåt med Janne Boklöv på micken.  

Ska man säga något positivt om filmen så måste det nog vara att den tjej som spelade Streeps dotter var snygg, och just ja - hon kunde sjunga på riktigt.  Det är dessutom den enda filmen i världen där du får se en dam i övre 50-årsåldern tacka nej till en invit av en viril, svart 20-nånting-åring för att sekunder senare busta loss några Michael Jackson-moves på stranden tillsammans med 50 andra damer och herrar som dykt upp från ingenstans.  

Största chocken kom dock när filmen var slut och eftertexterna började rulla. Den var regisserad av en kvinna! Jag var helt säker på att det var Apan Ola som hållit i spakarna.  

James Bond sjunger - ni måste skämta!

Detta är ju fullkomligt briljant!

På TV400 (tror jag det är) just nu kör de repris-VM och jag minns med glädje hur man kom hem från skolan, slängde sig ner i soffan, slog på TV'n och sedan "njöt" man av alla moralkakor och genomamerikaniserade åsikter man fick i fejan. Helt underbart.

Ibland när jag har tråkigt brukar jag läsa fjortisbloggar. Den där typen av bloggar där tjejer i 18-20-årsåldern skriver vad de åt till frukost, vad de ska göra i helgen, postar bilder på sig själva från provrum med rubriken "veckans outfit" och skryter om alla dyra grejer de köper hela tiden. Först och främst förvånar det mig hur man kan tjäna pengar på att skriva sånt, eftersom det borde vara fullständigt ointressant för de flesta normala människor, men nu har jag upptäckt en annan rätt kul grej. Tydligen måste man hela tiden skriva hur snygga och vackra ens kompisar är, och krydda det lite med "puzzar" och sånt. Det är väl roligt att kidsen ger varandra lite positiva vibbar, men det blir ganska löjeväckande när det är VARENDA gång de inte är själva på bild (med sin mest inövade pose).   Hur orkar man?!  

Ännu mer skrämmande blir det när det är vuxna människor, tjejer som snart ska fylla 30...   Men det kanske bara är jag som inte fattar.

Jag ska göra ett försök nästa gång det ska postas bilder, så får vi se.

I söndags var jag och Tinylicious på bio för första gången på ett tag. Efter en snabb burgare på BK (Triple Pepper, levde inte alls upp till förväntningarna!) stegade vi in i salongen och jag inledde direkt med en riktigt snygg vurpa framför hela biosalongen... De fnissen bjuder jag på, men den som byggt skiten ska ha en dagsedel. Tiny fick sitta bredvid Howlin' Pelle från Hives, och jag var så exalterad att jag hela tiden satt och tallade på henne med förhoppningen att råka slinta och komma åt Pelle istället. Eller nåt.  

Filmen var iallafall helt briljant. Plotten är typ såhär: fem amerikanska skådisar åker till Vietnam för att spela in en film baserad på en bok av en amerikansk krigshjälte från Vietnamkriget. Det är fis-och-rap-komikern - spelad av Jack Black, den avdankade actionhjälten - Ben Stiller, karaktärsskådisen med 8 Oscars - helt sjukt bra spelad av Robert Downey jr samt två okända figurer. Inspelningen går givetvis helt åt helvete och filmbolagsmogulen Les Grossman ger dom EN chans att färdigställa filmen. Vietnamveteranen, och tillika författaren av boken de ska filmatisera, Four Leaf Tayback säger åt regissören (den underbare Steve Coogan) att de måste ut i den riktiga djungeln för att få rätt känsla...  

Filmen är full med sköna cameos, roliga punchlines och oväntade scener. Jag delar ut 8 bög-Tobey Maguire av 10 och säger dessutom att missa inte "förhandsvisningarna" innan filmen...  

Igår efter middagen vegeterade vi framför burken, och vad kan då passa bättre än en dum komedi? Och vilken dum komedi det var... En underbart imbecil liten film som heter "Step Brothers" med Will Ferrell och John C. Reilly. Redan efter en kvart får man känslan av att filmbolaget approachat Ferrell och sagt "här har du $65.000.000 - gör nåt kul!" och sedan har han i princip haft fria händer.

Kortfattat kan man säga att Ferrell och Reilly spelar två 40-åringar som fortfarande bor hemma. De är sjukt barnsliga och bortskämda. Deras föräldrar (en skild och en änkeman) träffas på en konferens och blir omedelbart kära, gifter sig och skall flytta ihop - och givetvis flyttar de med, de har ju ingenstans att ta vägen... Det är kollisionskurs från första sekunden, och sedan eskalerar det bara!

Jag delar ut 8 nazister som klipper gräsmattan av 10.

"Sticks and stones may break my bones, but I will kick you repeatedly in the balls!"

I lördags var det full fart hela dagen, jag vaknade 07.30 och kunde inte somna om så då blev det Fifa 09 i soffan i två timmar innan resten av huset vaknade. Efter det var jag iväg med P och spelade pingis i typ en och en halv timme innan jag och Tiny åkte hem till brorsan som fyllde år. Han och jag har ju en förkärlek för "roliga" t-shirts så det blev en sån här och det var ju givetvis succé. Sedan käkade vi lite och glodde på Polisskolan 4 (snacka om kvalitativ födelsedag - hoppas de visar den när jag fyller år!).

Lite senare på kvällen var det The Booze and Buzz Bonanza och givetvis gick man helt obesegrad i genom alla spel, helt överlägset. Jag toppade dessutom av det med att sjunga Singstar så att den vita Whitney Houston som fanns på 80-talet grät glädjetårar där uppe i himlen. Så vackert var det.

Roligast under kvällen var nog att "en viss" deltagare hade fel på både sin spelkontroll när vi spelade Fifa 09 och sin buzzer när vi spelade Buzz. Ingen annan hade minsta lilla problem.... Men det är klart, det var säkert en slump. :)

Vid 4-tiden var festfolket på väg hemåt och de andra i huset drog en lättnadens suck.

Igår åkte jag och Tiny för att inhandla mattan vi spanat in i månader, och än en gång fick vi kastat i fejan att man aldrig, aldrig, aldrig ska fundera länge innan man köper nåt. Den var nämligen slut. Såklart. Det var nämligen en specialproduktion som de inte hade haft för avsikt att ha inne någon längre tid. Såklart.

Så vi tröstköpte en massa annat skit istället, men våra fötter kommer att vara kalla i fortsättningen också.

Hädanefter ska jag bara kasta upp kortet så fort jag ser något jag gillar. Direkt!

Jag fortsätter mitt videoklippsbloggande med den här störtsköna snubben.

Tjejen är 9 år, killen 6 år.

Igår var det kaos på jobbet då en av våra allra uslaste och mest IQ-befriade säljare tyckte att hon hade blivit "bestulen" på en order värd 200.000 kronor... Givetvis var det inte så, utan det är helt enkelt hennes dåliga bearbetning av kunden som är orsaken att de valde att lägga ordern hos någon annan, och i det här fallet hamnade den hos lilla mig.

Först skickar hon ut ett argt mail till alla på företaget, som alla bara fnissar åt, och sedan kräver hon ett möte med säljchefen. Efter typ en kvarts mötestid stormar hon ut, gråtandes och skriker något ohörbart åt chefen.
Tar alla sina saker på bordet och röjer ner på golvet med full kraft. Sedan stegar hon iväg mot utgången och lyckas på något vänster ha ner halva innertaket rakt ned i backen med ett brak så att dammet yr. Sedan smäller hon igen dörren, hoppar in i sin bil och åker hem.

Sedan ringer hennes man och vill prata med chefen...

HERREGUD!!!

Från den 23/10 och framåt så finns det en anledning att gå till East varje torsdag!

Jag, Spindeln och Stork kommer att köra inne i stora matsalen och det kommer bli eklektiskt så det förslår, tänk Giorgio Moroder som träffar New Order och Ricardo Villalobos hemma hos Frankie Knuckles, typ.

Vi bestämde oss för att kalla det för Djurparken, eller Easts djurpark, vilket man nu vill. Mycket bra.

Hur jävla svårt kan det vara att hitta någon från STOCKHOLM som läser lokalnyheterna i Stockholms radiokanaler? Det blir ju som ett jävla skämt att sitta och lyssna på någon som pratar om "en bilolycka i Jotebjo med fyja bilaj" eller "ett bankjån i Bjomma, polisen haj späjjat av ett stojt omjåde".

Jag är så less på det. Så fruktansvärt less.

Vid närmare eftertanke skulle man fan sätta munkavle på alla som inte pratar minst rikssvenska, iallafall i TV och radio. Hur många gånger har man inte drömt mardrömmar om Filmkrönikan som först hade drottningen av talfel, Emma Gray (jobbigt att inte kunna uttala sitt eget efternamn!) - och sen när hon försvann så plockade de in en som pratar den vidrigaste finlandssvenskan genom alla tider.

Man bara häpnar.

Men det är säkert grymt kulturellt... 

Världens bästa bandnamn.
Droginfluerad äventyrsmetal.
Från en håla i norrland.
Med bandmedlemmar i 40-årsåldern.  

Ja, ni förstår säkert att jag pratar om The Kristet Utseende, bandet som gett metalfans i alla åldrar en ursäkt för att springa runt med toaborstar i tid och otid. Igår spelade de på Nalen och jag var där i sällskap med Tårtan och Lindello. Ingen av dom hade nog inte ens hört en låt, så förväntningarna var lågt ställda, men själv hoppades jag få höra både "Bögmunken", "Kristen tjackfabrik" och kanske, kanske t om "Piss-slickarn från Milano". Tyvärr så hoppade de över väldigt många av sina... ehrm... hits, till förmån för nyare och mer ointressanta låtar. Men trots det var det i mina ögon en trevlig liten konsert. Däremot tycker jag det är beklämmande att svensk konsertpublik är så jävla stel, och det verkar gälla rakt över, oavsett genre och ålder på publiken. Man jublar lite försiktigt och hytter med näven lite då och då, men sen händer det inte så mycket mer.  

Jag delar ut 3.5 pudrade fjollor av 5.