Fick hem ett rekommenderat brev och blev nervös på en gång - "vad har jag gjort nu?", liksom. Det har sina nackdelar att varit "ung och kriminell", ett rekommenderat brev är aldrig bra... Men efter lite detektivarbete kunde jag se att paketet var skickat från England och då blev jag lugn, det är ett DAMMSKYDD till min nya DJ-mojäng.
Efter fredagens På spåret kan jag inte riktigt bestämma mig för vilket Britta Persson är ”bäst” på – att sjunga eller att vara snygg… Hon rockar samma frisyr som Lloyd Christmas i Dum & Dummare, samma röst som valfri karaokekärring på Diset i Örnsberg och kläder från Cheap Mondays realåda. Herrejävlar. Det är inte ofta man önskar att man var både blind och döv.
Sen så måste jag dunka mig själv i ryggen för att jag tog Fleetwood Mac efter två (!) synthackord i introt.
(Länkar till Strages krönika om På spåret i DN undanbedes)
En snabb koll på hennes nummer skickade mig till Facebook och det var sannerligen ingen rolig syn. Desperationen är uppenbarligen stor när man är överviktig, inte så fager, 41 år gammal och boende i en by utanför Karlshamn.
Min kollega har fått ta över en kund som har sitt HK i London, och spenderade merparten av fredagen med att oroa sig för hur det skulle gå att prata med dom.
”Jag är jättedålig på engelska,” sa hon både en och tolv gånger, och hon ville att jag skulle sitta med när hon hade telefonmöte med dom – ifall det var något ord hon inte kom på eller något annat hon körde fast på. Jag håller med till hundra procent om att det är knepigt med affärsengelska, speciellt om man måste prata och inte bara kan skriva – men det jag bevittnade idag gjorde mig en smula rädd.
Hon hade skrivit ett mail som hon ville att jag skulle kolla på, hon var inte riktigt nöjd med det.
Mailet var skrivet på ganska dålig svenska, och sedan hade hon kört Google Translate till engelska på det. På riktigt. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag snyggade till det, det hade varit helt fantastiskt att få läsa svaret…
Det här hade jag velat se... Det känns inte det minsta som att han överreagerar, väl? Och det är klart att människan i fråga kom dit enbart för att håna honom, det är ju trots allt runt Ranelid som jorden snurrar.
Från Aftonbladet:
"– Jag kände en enorm glädje under de första sju sekunderna, säger han.
Dansglädjen byttes snabbt till sorg.
– Några steg bort är det någon i publiken som hånskrattar. Det är alltså någon som betalar pengar för att komma hit bara för att få mig ur balans.
Björn Ranelid är märkbart nedstämd över den okända personens hån.
– Den människan är inte frisk. Han hade ju inte ens sett mig ta några danssteg. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.
Om Björn Ranelid inte hade befunnit sig mitt uppe i dansen, hade han gått fram till den hånskrattande mannen.
– Jag hade talat med honom, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vem det var, hade jag sett till så han aldrig mer kom in. Det är en sådan huligan som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid.
Björn Ranelid menar att ”Let’s dance” är fel forum för hånattacker.
– Det här ska vara glädje. Inte ett ställe där en psykopat går in och hånar människor."
Helt fantastiskt.
– Jag kände en enorm glädje under de första sju sekunderna, säger han.
Dansglädjen byttes snabbt till sorg.
– Några steg bort är det någon i publiken som hånskrattar. Det är alltså någon som betalar pengar för att komma hit bara för att få mig ur balans.
Björn Ranelid är märkbart nedstämd över den okända personens hån.
– Den människan är inte frisk. Han hade ju inte ens sett mig ta några danssteg. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.
Om Björn Ranelid inte hade befunnit sig mitt uppe i dansen, hade han gått fram till den hånskrattande mannen.
– Jag hade talat med honom, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vem det var, hade jag sett till så han aldrig mer kom in. Det är en sådan huligan som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid.
Björn Ranelid menar att ”Let’s dance” är fel forum för hånattacker.
– Det här ska vara glädje. Inte ett ställe där en psykopat går in och hånar människor.
Gucci Mane, USAs kanske sämsta rappare, klev direkt från mentalsjukhuset till tatueraren (det är sant!) för att fira sin nyvunna frihet. Vad han valde att få gaddat? En glasstrut, såklart.
I ansiktet.
Helt plötsligt tror jag att jag gillar Gucci litegrann...
Ok, det här är lite märkligt. Klockan är lite över 22 och vi sitter och slöglor på blandad skit-TV när snålvattnet helt plötsligt börjar rinna till rejält på mig. Det formligen forsar fram. Jag fattar ingenting innan jag börjar lägga pussel med vad vi pratat om de senaste minutrarna...
Superbowl..?
Tydligen gjorde min hjärna så att när jag sa "superbowl" så tänkte den "borde man se på O'learys" och då fattade munnen direkt att det innebar de där farligt goda - och starka - kycklingvingarna... Association när den är som allra bäst.
Men sen inser jag att de ju envisas med att spela SB på söndagar (jobbar inte folk på måndagar där borta?!) - och matchen börjar halv ett på natten här hos oss. Därför kan jag - och min mun - tänka oss något annat idrottsevenemang, så länge vi får äta vingar och gorma olämpligheter åt TV'n.
1 Ben Sherman-skjorta. 1 Evisu-skjorta. 1 DKNY-skjorta. 6 Nike-tee's. 1 Evisu-tee. 1 måste-våga-vara-turist-tee. 3 par Nike Air Force 1 i olika varianter. 1 par Nike Free Run+
Det blev ju en del men jag är faktiskt lite småbesviken över att inte ha hittat mer schyssta skjortor, pikéer och framförallt stickade tröjor. Men det får vi ta på returen... :)
