URSPÅRNING
Efter fredagens På spåret kan jag inte riktigt bestämma mig för vilket Britta Persson är ”bäst” på – att sjunga eller att vara snygg… Hon rockar samma frisyr som Lloyd Christmas i Dum & Dummare, samma röst som valfri karaokekärring på Diset i Örnsberg och kläder från Cheap Mondays realåda. Herrejävlar. Det är inte ofta man önskar att man var både blind och döv.
Sen så måste jag dunka mig själv i ryggen för att jag tog Fleetwood Mac efter två (!) synthackord i introt.
(Länkar till Strages krönika om På spåret i DN undanbedes)
Äh, Strage kan skita på sig.
Han skriver ju i sin krönika att det är tufft att sätta stolthet i att kunna typ allt om Simpsons och gangsterrap och inget mer. Ja, det kanske var tufft när man var 20 år gammal. Sedan lär man sig saker och tar in erfarenheter och utvecklas som människa.
Men inte Strage, han vill nog fortfarande supa skallen i bitar på smutsiga lerfält och ligga med tjocka festivalbrudar i skitkalla tält och lukta svett, bara för att vara lite indie. Det han inte greppar är att större delen av "vår" generation garvar åt det beteendet, om 10 år är han den där gamla övervintrade hippien som alla fnissar åt på spelningar osv.
Typ som den där ~45-åriga gamla snubben i hawaiiskjorta som brukade hänga på Monday Bar när det huserade på cowboyhaket vid PK-huset.
Pinsamt sade Bull.
På Spåret är skiten and then some.
