DET SVÄNGER JU!
GLAD PÅSK!
SPELNINGEN
Vid 21.30 var vi klara och jag började spela lite "bakgrundsmusik" - extremt blandat från 70, 80 och 90-talen. Allt från James Brown och 10CC till Pet Shop Boys och Beach Boys. Efter en halvtimme (!) kom första klagomålet. Det var en dam i 70-årsåldern som precis dansat styrdans med sin gubbe kommer fram:
- Har du någon dansmusik? Alltså något man kan dansa till, det här är ju bara en massa dunkadunka!
Jag frågar om hon kan vara lite mer specifik, och hon klämmer ur sig några artister jag aldrig någonsin hört talas om. Men hon pratar alltså om "riktig" dans, som schottis, hambo eller något annat skit som ingen normal människa hållit på med sedan medeltiden. När jag säger att jag inte har det, får jag veta att det är minsann inte bara en massa ungdomar på den här festen och att det borde jag väl förstå att jag inte kan spela sånt där.
När jag föreslår att jag ska spela något snällt från 70-talet tittar hon frågade på mig. Hon kanske trodde att jag menade 1870-talet..?
Hur som helst, kvällen fortlöper och det går en hel halvtimme innan nästa tanta kommer fram. Hon vill ju absolut inte klaga, utan vill bara tala om att tio personer har gått på grund av den katastrofala musik jag spelar. Det låter inte orimligt, tänker jag, gamlingar går väl och lägger sig redan vid sju så de lär ju vara aströtta vid halv elva!? Hon ber mig spela lite trevligare musik, det är nog en av mest diffusa önskningar jag någonsin fått.
En liten stund senare kommer hon tillbaka och ber mig sänka. "Man hör inte vad man tänker," säger hon. Det lustiga är att hon inte ens är i samma rum som jag, hon sitter i ett rum bakom dansgolvet och högtalarna är riktade bort från det. När jag gick in där hörde jag inte ens vilken låt det var som spelades...
Framåt halv tolv är det fortfarande tomt på dansgolvet och festarrangören kommer fram och säger att nu är det dags att köra igång ordentligt och ber mig köra Lady Gaga och Swingfly. Jag säger åt honom att han får ta hand om de bråkande gamlingarna, för de lär ju bli tokiga av sån musik... Han lovar, jag dubblar volymen och kör igång.
Efter det var det faktiskt en ganska trevlig kväll, bortsett från en del jobbiga fyllskallar som skulle hålla på och pilla på mina grejer samt att jag har sålt min själ och borde pryglas offentligt för den fantastiskt jävla skitdåliga musik jag tvingades spela (Britney! Sanna Nielsen!! The Moniker!!!). Folk kom upp och önskade låtar, och hade jag dom så spelade jag dom. Då kunde ju folk iallafall inte klaga på mig för musiken.
Något väldigt intressant var dock att så fort det var någon låt jag inte hade så tyckte de att det var ju bara att gå in i Spotify och spela den... DJ:a i Spotify? Nej, nej och åter NEJ.
Vid tio-kvart över tre rundade vi av och plockade ihop allting och när jag kom hem strax före fyra var jag ganska så mör.
Kort summering:
Mest spelade låt: Daniel Adams Ray - Gubben i lådan (FYRA gånger, jubel varje gång)
Största förvåningen: "har du inte Leende guldbruna ögon?!"
Högsta allsången: Oasis - Wonderwall
Tömde dansgolvet: Gnarls Barkley - Crazy
Fick tillbaka folk: Blur - Song 2
Kommer jag göra det igen: ALDRIG.
DET ÄR SANT!
JAG BÄVAR
På lördag ska jag göra något som jag lovat mig själv att aldrig göra… Spela skivor för ”vanliga” människor på en privat fest. Det kan ju liksom aldrig gå bra, eftersom ”vanliga” människor är totalt dumma i huvudet. Att någon lackar ur för att jag inte har Björn Rosenström/”den där med who the fuck is Alice”/Gyllene Tider/Tomas Ledin tar jag för givet, frågan är bara hur mycket de kommer lacka och hur mycket strul det kommer bli.
Jag har redan börjat ladda upp med klassiska DJ-lögner: ”absolut – jag kör den snart!”, ”fan, just den har jag glömt hemma” (klassiker, men funkar inte så bra när killen säger namnet på 33 andra Bon Jovi-låtar), ”den är riktigt grym, men hårddisken jag hade den på pajade” osv.
En av mina personliga ”favorit”-spelningar var när jag skulle spela på Mondo (numera Debaser Medis) på en discoklubb de körde på fredagar. Jag hade plockat med mina mest obskyra och coola grejer (och det var pga dem jag var bokad) men det var INGEN som uppskattade dem. Alltså INGEN. Folk stod och skrek rakt in i DJ-båset om hur dåligt det var, och att jag skulle spela något annat eller stänga av (!). Jag tror även att någon kastade en ciderflaska mot mig. Men vad fan skulle jag göra, jag hade ju bara med mig det som fanns i skivväskan… Det var nog de längsta tre timmarna någonsin.
Vi får se om jag lever på söndag för att berätta om spektaklet, eller om jag slagits sönder och samman av några Seven Nation Army-brölande fotbollsdårar.
Fotnot: ja, jag tackade ja till spelningen enbart pga pengar. Bra pengar.
