SUR Å STEL

Mötte en kille som kom ut från tandläkaren på Åsen, hans ena kind var så stor att han hade kunnat slänga in en baseboll där utan att det hade sett konstigt ut. Det känns som om han gjort ett hyfsat ingrepp någonstans i munhålan, och det var just därför jag blev lite småförvånad över att han i varje näve hade en tvåliters-cola...

Hem och sabba käften mer - direkt!

Var runt lite på stan idag och snappade upp en diskussion där två fjortisbrudar beklagade sig över att man "i Sverige" inte har någon datingkultur. I USA, där blev man minsann upplockad med bil och så gick man och åt "dinner" - det var liksom lag. Här i Sverige gick man bara och fikade. Ibland tog killarna tydligen med en till McDonalds och trodde det skulle duga, och man fick dessutom åka buss eller tunnelbana dit. De var mycket upprörda.

Själv var jag mycket road eftersom de båda var två skabbiga förorts-tjockisar i 15-årsåldern, med mjukisbrallor. Det är säkert annorlunda nu, men jag kan inte påminna mig om att jag kände en enda person när jag var 15 som tog med potentiella flickvänner ut på middag... Och framförallt inte såna där toppsnäckor.

En annan grej som slog mig under bussresan på vägen hem var att det är väldigt kort avstånd mellan hållplatserna. Väldigt kort. Jag tog tid mellan två av dom och det tog 21 sekunder, från stillastående tills den stannat igen vid nästa hållplats. Känns det inte lite som om man kanske skulle kunna sätta en hållplats i mitten istället!?

Och just ja: vi håller ju på och ska boka semester till i sommar, vilket jidder det är. Man vill ju bo femstjärnigt, hotellet ska helst ligga mitt på en sandstrand där en turist aldrig satt sin fot, stället ska ha bra och billig mat, trevlig lokalbefolkning är ett måste och så ska det vara i europa. Piece of cake...

Och just ja en gång till: såg en reklamaffisch på stan där man lyckats stava orden "bränt" och "pistage" fel. Riktigt snyggt och proffesionelt - eller hur det nu stavas...

Lite halvtrög i pallet efter 400 öl igår, så jag nöjer mig med en länk som säger det mesta...

KLICK

Tisdag:

Uppstigning klockan 04.30, på med paltorna, borsta gaddarna och allt det där. P kom och hämtade mig och vi begav oss mot Arlanda. Väl där ute stöter vi på Storks farsa i incheckningen, det var lite skoj - och oväntat. Efter att ha sagt adjö till honom och svarat på den store, svarte, allvarlige mannen från Continentals frågor om ifall vi lämnat vårt bagage hos någon okänd person innan vi åkte, vem som körde bilen och annat kul så satt vi vid gaten och häckade. Tydligen hade vi varit lite väl pessimistiska med tiden för det kändes som tusen år innan vi kom iväg. Flygresan till New York gick fint, jag kollade på "Four Christmases" och slaggade lite. I NY hade vi sedan fyra timmars väntan och merparten av dessa spenderades i Heineken-baren där vi ölade och kollade sportklipp tills vi blev lite småblariga.


Sedan skulle det flygas till Miami och på planet satt det så många mängd-cp'n att det faktiskt var lite otäckt. Bredvid P satt en fet latinabrud som pratade i telefon oavbrutet - hon pratade fanimej även när planet lyft. Och så tog hon upp halva hans plats med sin röv också. Vi landade, fick ut väskorna och hoppade in i en taxi. Och så började det regna. Det kändes så självklart. Väl framme vid hotellet så visade det sig att tyvärr så hade rummet vi bokat tydligen hamnat i någon annans ägo, och trött som man var efter 17 timmars resa så orkade varken jag eller P raisa hell - men det borde vi nog gjort för rummet motsvarade inte det som utlovats, även fast det var helt okej.


Vi langade in väskorna och tog en snabb tur runt kvarteret där vi hittade pizzerian som tydligen blivit vald till Miamis bästa 9 år i rad och som blivit franchise på hela östkusten. Tog en slice och blev inte imponerad. Det finns väl 4-5 pizzerior i Hägersten som är bättre. P blev ännu mindre impad då han först inte fick någon dricka och sedan fick en annan sort än den han beställt... Efter det kände vi att vi inte orkade med nån utgång och drog tillbaka till rummet där vi somnade efter lite slökollande på TV.

Onsdag:

Upp, frukost, köpa öl, på med shortsen och ner på stranden där vi var överlägset vitast. En snubbe som gick förbi garvade t om åt oss. Och då är jag ändå Eddie Murphy-färgad jämfört med P... Det var rätt skönt på stranden för det blåste en del, eller en del - det var röd flagg och Baywatch-wannaben vrålade som en tog åt alla som kom för långt ut.


I luften flög plan som talade om vilka klubbar man skulle gå på under kvällen. Efter ett par timmar på beachen var vi hungriga och gick tillbaka mot hotellet, men vi slank in på Ocean's 10 som låg ett kvarter innan och käkade. Musiken där inne var öronbedövande, och det visade sig vara därför att på baksidan, på innegården, hade de klubb. Mellan 14-04 varje dag så pumpade de järnet där ute och efter käket gick vi ut och satte oss där och fick bevittna en uteliggarsnubbe som kom in och trollade lite till den smattrande housen som spelades. Riktigt skön snubbe.


Efter några öl där var det tillbaka till hotellet, svida om och möta upp F & hans bror som precis landat. Vi gick tillbaka till Ocean's och sedan en repa upp längs först Ocean Drive och sedan Collins Avenue. De tröttnade efter en stund och gick till hotellet och vi drog in på Mansion där Roger Sanchez skulle bränna av ett 7 timmars-set - och oh boy vad han smiskade loss. Stället var också mäktigt och bra mycket större än vad man kunde tro när man stod utanför. Jag var rätt trött och rätt onykter men jag lyckades iallafall fånga en hel del på film innan vi fick ge upp och dra till hotellet och snacka med John Blund.


Torsdag:

Promenerade upp till de feta hotellen vid 16:e gatan/Collins och hämtade våra plåtar till Juicy Beach, som går av stapeln på Nikki Beach, och som hade Axwell, Robbie Rivera, Stonebridge, ATFC, Tocadisco och många många fler i line up'en. Tog taxi från hämtstället till Nikki och var framme runt 16-tiden. Efter 2.5 timme i kö - trots att vi hade biljetter - var vi inne.
Det är utan tvekan det mest skandalösa jag varit med om under mina 15 år som klubbesökare. Hade man inte biljett hade man kunnat dega och gå rakt in. Vad fan var problemet? Ingen aning, för vi i kön fick inte veta ett skit.


Väl inne kunde man iallafall konstatera att det var iallafall inte för att det var fullt som det tog sån jävla tid. Klubben var iallafall schysst, dessvärre så verkade utedelen dock stänga en liten stund efter att vi kom in då ljudet bara kom från monitorhögtalarna...


Så vi gick in och upp på övervåningen, och där var det också party. Efter typ 2 timmar där inne mådde P dåligt och var hungrig, så vi drog för att käka och sedan gick vi tillbaka. Dessvärre så visade det sig att med våra armband inte tillät oss att komma in igen... Så 2.5 timme i kö för 2 timmars fest - för $55. Behöver jag säga att jag inte var speciellt glad just då? Vi hoppade in i en bulle och åkte till Glass där bl a Mull och Beyer lirade, och där stod vi på listan så det kostade iaf inget att gå in. Stället var litet men de fläskade på rejält med riktigt otäcka grejer och i de inre rummen - med röd läder på väggarna, classy! - spelades det lite softare.



Vid 4 tiden gav vi upp och hoppade in i en ny guling som körde hem oss ungefär 10 gånger snabbare än vad det tog att åka till klubben. Jag filmade resan, och det är när man kollar på den filmen som man hör hur intelligent man låter när man är full...

Fredag:

Tog en repa på stan och kollade kläder, och det fanns massor - om du var en luderbrud 2000 vars enda syfte med din Miamiresa var att hitta en storkukad riking som ska försörja dig.


Jag hittade INGENTING medan P köpte någon tröja och ett par dojor. Mitt i allt träffar vi på F & bror som glatt meddelade att de sänkt Paris Hiltons snubbe kvällen innan, så kan det gå. Efter att ha lämpat av grejerna på hotellet dog vi som vanligt till Ocean's 10 och åt och drack. Servitören inledde med att kolla leg på oss ("all you European guys look so much younger!") och avslutade med ett "have fun guys..." när han lämnat av våra grejer: två stycken cuban sandwiches, två löjligt stora drinkar (typ 1.5 liter styck) och en hink bärs. Gissningsvis trodde servitören att vi var några bögar som skulle supa ner sig och sedan sodomera varandra natten lång på hotellrummet. Ack så fel han hade. Kanske. På scenen dök den grymmaste dansakten på hela veckan upp i någon sorts grodmansdräkt med feta lampor på - såg helt sjukt ut.



När drinkarna och bärsen satt sig ordentligt i kroppen begav vi oss mot klubbgatan inne i downtown Miami där Space, Nocturnal etc ligger på rad. Erick Morillo skulle lira på Space, men det var inte så billigt - jag betalar fan inte $125 ens för att se Jesus lira back to back med Josef, Maria och Dave Clarke... Så vi gick in på Nocturnal istället, det kostade $45 om jag inte minns fel och de som lirade var bl a Chris Lake, Funkagenda, Starkillers och Oscar G. Stället var fett, speciellt terrassen, och ljudet dräpte.



Roligast var nog när jag - ofrivilligt - förolämpade en brud som gick och sålde shots. Tydligen lyckades språkförbristningarna göra så att hon trodde att jag kallade henne billig, och sur som en citron drog hon - vilket iofs inte gjorde nåt eftersom vi inte ville ha shots. Senare på kvällen pekade hon finger åt mig. Humor. Efter taxiresan hem till hotellet upptäcker jag att min telefon inte längre är i fickan och strul 2000 uppstår. Tiny blev inte överlycklig när jag ringde i mitt fina tillstånd och mumlade om att hon måste spärra telefonen, följt av det briljanta "jag har SEB". Hmmm.

Lördag:

Som vanligt så vaknar jag och är inte det minsta bakis. P, däremot, är helt förstörd och går inte att locka upp ur sängen hur mycket jag än tjatar. Så jag fick gå ut och roa mig själv, först frukost på Fatburger (chicken Fatburger och large Mr Pibbs!) och sedan två-tre timmar på beachen (utan solskyddsfaktor). När jag kommer tillbaka till hotellet så hoppades jag såklart att han gått upp, ätit något och fått i sig en massa piller. Det hade han inte. Klockan började dessutom dra ihop sig till landskampstid mellan Sverige och Portugal så efter lite konsulterande drog vi till en sportbar på 13:e gatan/Washington där de visade den. Vid det här laget känns min feja ganska skum, den bultar, svider och ömmar - men mer om det senare. Vi kollade iallafall på matchen och käkade, P tog som vanligt något som han inte var det minsta nöjd med - denna gång en portion revbensspjäll. Jag har lite svårt att avgöra kvaliteten på spjällen eftersom jag inte är en bengnagare, men så vitt jag vet så skall köttet typ ramla av benen - då är det bra. Men det uppskattade inte min kritiske vän och gav maten betyget NOLL av tio. Matchen var väl ungefär lika spännande och när den var slut drog vi till hotellet för att ladda om men till min stora besvikelse så slutade en lördagkväll i Miami hemma i sängen med en massa skitfilmer på TV. Skandaldåligt. Och till råga på allt så började grannarna knulla, så vi fick ligga och lyssna på det när det redan var så bedrövligt.


Söndag:

Nu var vi å andra sidan uppe med tuppen och hur fräscha som helst - utom jag med en feja som mer liknade en söndersmiskad skinka på Spader Dam eller kanske en halvmosad bifftomat. Jag ville ut och hitta något att ta med hem, man kan fan inte varit en vecka i USA utan att ha köpt nåt! Men grejen var att vi var ute så tidigt på stan att de flesta ställen hade inte ens öppnat ännu... Så vi fick vänta.


Men till slut så öppnade butikerna och vi kunde beta av dom - men det blev bara ett par dojor och fyra t-shirts. P köpte en tjejväska (det får ni gärna påpeka när ni träffar honom)... :) Efter att ha dumpat av grejerna på hotellet ville vi ha ut lite party, det var ju sista dagen och allt, så vi drog mot The National där Beatport hade pool party. Line-up'en: Ingrosso, Angello, Oliver Giacamotto, Bad Boy Bill (istället för Pete Tong), Robbie Rivera och Martin ven Telden. Men på vägen började det regna så vi slank in på nåt ställe och tog en matbit och några bärs.


Väl uppe vid The National så hade vi ställt in oss på att behöva dega $75 för att komma in, men vi mötte en trevlig typ i dörren som gav oss armband och så var det bara att gå in. Tack, liksom! Stället var inte direkt smetat, och alla stolar var superblöta (smart att ha dynor som suger åt sig!) så de flesta gick runt med blöta rövar och ryggar.


Tack och lov kom solen fram efter någon timme och det blev bra mycket skönare. Vi hällde i oss bärs och drinkar och jag hade nästan glömt bort mitt fejs när F & bror kommer dit och genast börjar garva åt mitt söndersolade anlete. Jag rockade solbrillor och keps för att dölja det, men det hjälpte tydligen inte... Solen gick ner när Angello och Ingrosso körde back to back och någonstans där mot slutet så började det dessutom att regna igen, men det sket folk i och rockade på ändå.


Klockan 22 drog arrangören ur kontakten och då hade vi varit där i närmare sex timmar. Efter att ha gått strandpromenaden tillbaka tog vi en sista öl på Ocean's 10 innan vi drog upp på hotellet och lade oss så vi skulle vara fräscha till uppstigningen klockan åtta dagen efter.


Måndag:

Uppstigning i ottan, taxi till flygplatsen och kaos... American Airlines incheckning var ett skämt, först skulle man dra sitt pass i en läsare, sedan skulle man tala om för maskinen vart man skulle (borde den inte veta det?), sedan skulle man lämna lappen som maskinen spottade ut och sin väska i en disk för att de skulle märka väskan, sedan skulle man gå och lämna den märkta väskan vid ett tredje ställe. Helt briljant. Hur som helst så fick vi se en snubbe som hade prislappen kvar på sina brallor och även om det är något hip hop-mode så fick det bort lite av vår surhet efter den usla incheckningen. Men surheten skulle komma tillbaka with a vengeance ungefär en timme senare, för då satt vi ombord på planet och väntade på att taxa ut när kaptenen förkunnar att på grund av hård vind i NY ligger man efter i landningsschemat, och vi skulle få lyfta två timmar senare än tänkt. Perfekt för oss som hade nästan exakt två timmars väntan i NY... Eller inte. Efter att nätt och jämnt ha överlevt landningen - typiskt piloter att stajla och köra på ett hjul tills landningsbanan typ är slut - hann vi knappt sätta dojorna på flygplatsmark innan vårt plan till Stockholm lyfte och VM i jidder började. American Airlines visste inte var vårt bagage var, eller de visste inte någonting om man ska vara petig. Under tiden som jag stod och bråkade med dom stod en fet negress iklädd "hiphop-jeans", hoodie, neonfärgad arbetsjacka med spritpennetexten "Babygirl" på vänster bröstficka samt inkamössa och snackade i munnen på mig. Hon jobbade som bagagekastare så hon hade ju massor av värdefull info... Det hela slutade iallafall med att vi fick flyga via Paris och fick $10 per skalle i kompensation - och det skulle vi vara jävligt tacksamma för. Så hemresan, som vi snickrat ihop till 12 snabba timmar, tog istället närmare 29 timmar.

Tänk dig en VM-final. Det är 0-0 efter både de ordinarie 90 minuterna och förlängningen så det blir straffar. Det har skjutits, och räddats, missats och gjorts mål - och nu kan avgörandet komma. Spelaren lägger upp bollen på straffpunkten och tittar sig omkring. 80.000 personer vrålar eller visslar som galningar, det viftas med flaggor, halsdukar, banderoller. Någonstans i ögonvrån sitter en stor ljustavla som blinkande och rullande visar resultat och reklam. Domaren blåser i sin pipa, spelaren tar några snabba steg och dunkar upp bollen i nättaket. Det är avgjort.

Och så tänker du dig en tennismatch i en av de första omgångarna av Stockholm Open. Det är första set, det står 3-2 och någon bulgar man aldrig har hört talas om ska serva. På läktarna sitter 120 personer som ser på lite halvslött. Precis när han kastar upp bollen får någon på en av raderna bakom honom ett SMS och telefonen piper till. Han låter inte sitt racket träffa bollen utan den faller till marken, surt vänder han sig om och glor på killen med telefonen. Domaren ropar ut "quiet please" till publiken. Han med telefonen skäms och stoppar ned den i fickan igen. Bulgaren kastar upp bollen och servar i nät.

Vad är grejen med tennistöntarna?

Jag fick en PDF som min chef har gjort, som han tyckte jag skulle ta med och visa när jag är på kundbesök.

Vid en snabb titt så hittade jag 33 (!) fel i form av felstavade ord, särskrivningar, meningsuppbyggnader som är helt åt helvete samt faktafel om företaget. Som lök på laxen hade han stavat "professionell" fel. DET är snyggt.

När man är ute och spelar skivor stöter man på många typer av människor, och jag tänkte ta upp en speciell typ som jag nog aldrig kommer förstå mig på... De här snubbarna som kommer fram för att tala om vad man spelar.

Vad vill de att jag ska säga när jag precis lagt på nån dub på Madonnas "Everybody" och de kommer fram, knackar en på ryggen och säger "ah... Everybody med Madonna..." och sen bara står där som ett fån. Vill de ha en medalj? Vill de att jag ska stänga av musiken, plocka fram en mick och vråla ut "hallå allihopa!!!! den här killen visste vad det här är för låt - ge honom alla era pengar och ligg med honom allt vad ni kan för han är ett GENI!"

Jag vet väl för fan vad jag spelar, jag behöver ingen tomte som kommer fram och talar om det för mig.

Hur många "s" är det i "tisdag"?

Sluta säg "tissdag", era jävla västkustmongon!!!

Idag på lunchen hittade jag min barndoms favoritdryck numero uno: Orangina!

Den kan ju inte ha funnits i Sverige på hur många år som helst, så jag snodde åt mig en och drack med andakt till min köttfärslimpa med mos, champinjonsås och lingonsylt. Kanske inte världens bästa combo men det var mycket trevligt att man kan dricka den igen.

Jag kommer direkt att tänka på somrarna på Öland... Minigolf, gocart uppe vid flygplatsen, bada i Köpingsvik, tennis/badminton på tomten, thujaskogen i Böda (som blåste sönder när stormen Gudrun drog fram), Lasse Åbergs museum. Och som ackompangemang i gom och strupe: Orangina.

Tog en 40-minutersrunda igår kväll och lade märke till två trender som ni hippa, coola typer som hänger med säkert har spottat för länge sen. Men alltså...

- "racingcykel"... Vad är poängen? Du har bockstyre, världens mest obekväma sadel, däck som får punka av minsta gruskorn och två miljarder växlar. Skitbra när man ska cykla de 400 meterna från Aspudden till Shellmacken och köpa något man glömt sent på kvällen - eller inte. Det ser bara efterblivet ut, så upphör genast.

- "uppvikt uppvik"... Att ha uppvik på jeansen är okej. Några centimeter, kanske så att man kan se selvagen litegrann, är helt okej. Över fem centimeter och det börjar bli tveksamt. Tio centimeter och uppåt och det blir automatiskt någon jävla rockersgrej. Men att vika det dubbelt, så man får högvatten, borde bestraffas med döden. Du är inte Kevin Rowland, det är inte 1982 och du är inte statist i "Come on Eileen"-videon - så SLUTA. När jag ser nån jävla kretin ha dubbeluppvik på "vanliga" brallor med pressveck, t-shirt med dålig passform, loafers och dessutom ett par Wayfarers - då vill jag bara hugga en skruvmejsel i axeln på dom. Så de fattar att det inte är okej.

Det var väl en vecka sedan jag utlovade en Miami-rapport? Det känns som om det var 100 år sedan. Jag har varit sjuk och sen har jag hållit på med en massa annat trams så tiden har bara flugit förbi. Igår, t ex, så satt jag helt onödigt länge och pillade ihop en edit med en helt galen acidlåt och en av spåren från nya Prydz-tolvan - och när jag sparade ner skiten och gick och lade mig så var jag ganska nöjd med resultatet. Men nu på morgonen, när jag lyssnar på jobbet, så tycker jag givetvis att det låter skit. Givetvis.

Och nu började nätverket på jobbet att funka igen vilket innebär att man måste jobba...

Är hemma och sjukar mig, och det är ju verkligen superroligt. Jag har hostat så mycket att varje hostanfall nu ger attackhuvudvärk och smärta i pannan - det är toppen!

Men om man ska se det från den positiva sidan så har iallafall febern försvunnit, vår nya tvättmaskin ska komma idag (mellan 11-13 ska de vara här - vi får se vad det innebär i verkligheten) och så kommer jag ju ha tid att skriva ihop något om Miamiresan.

Slökollade en film som hette The Clique på C+ och den som gjort den borde avrättas. Översminkade 13-åriga tjejer som går runt med pappas kreditkort, tjugotusenkronorsväska, öppen tuggummituggande mun och "vadå, jag är ju VÄRD det här!"-inställning. Vafan, småtjejer kan ju se det där och tro att det är på riktigt. Jag är så LESS på bimbofieringen som likt digerdöden tar över hela det offentliga rummet.

I Miami hörde jag några tjejer snacka och en av dom hade en riktig fetinglägenhet med kanonläge vid stranden. Hennes kille betalade den, och det var ju självklart - för det var hans jobb som pojkvän att betala. Inte för att vara sån, men de saker jag skulle förvänta mig i gengäld - hela tiden, alla dagar - kan jag inte skriva här för då kommer de att stänga hela Internet.

Men nog om det. Snart: Miamirapport.

Så fort jag sorterat mina bilder och intryck ska jag göra en sammanfattning.

Tills dess nöjer jag mig med denna bild som säger det mesta: