SUR Å STEL

Igår var jag på Klockis för att kolla Rosenborg-DIF och förväntningarna var höga, det "räckte" med oavgjort för att skicka DIF vidare ut i Europa. Så här i efterhand vet jag inte vad som var sämst: den norska streamen, det Djurgårdska spelet eller den totala bristen på coaching från firma Prat-Paul och Siggi. Det var så sjukt dåligt i andra halvlek att man inte trodde det var sant. Total förnedring.

Efteråt gick jag och Shredder till East och drack svindyr öl - 62 spänn är fan inte okej för ett vanligt 40cl glas - och än en gång förvånas man över sin gubbiga kropp som lyckas bli bakis efter bara några öl. Det var fan rätt tungt att komma upp i morse och det blev t om en liten morgon-siesta på golvet i duschen.

Jag vet inte vad som är uslast - jag eller Djurgårn, men det är fan jämnt.

Igår var vi på McDonalds på lunchen. Dumt, jag vet, men Thomas hade med sig sin fyraåriga dotter och då skulle det tydligen vara så. Normalt sett så brukar jag inte krångla, men nu var kön så kort och dessutom hade de inte den burgare jag ville ha så då tog jag den utan lök eftersom de ändå skulle göra dom från scratch så att säga. Först och främst fick jag veta att det skulle ta längre tid att göra min burgare utan lök, trots att de inte hade några färdiga. Okej, sa jag trots att det lät helt stört. Väntade ett par minuter och sedan gick jag till kassan och fick min burgare. Tog en tugga och fick massor av lök i munnen.  

Allvarligt talat: jag är fullt medveten om att det är McDonalds vi pratar om, och att man som gäst på McDonalds inte ska ha några som helst krav på varken service, maten eller något annat för den delen - men hur jävla svårt kan det vara? Det är EN ENDA SAK som de behöver komma ihåg, och det går tydligen inte. Helt otroligt. Behöver jag tillägga att jag beställde Fanta men fick Cola?

Förmodligen inte.

...då kan det bli så här bra. Jimmy Sommerville och Marc Almond rockar loss på den Giorgio Moroder-producerade discodängan "I Feel Love" och gör ett kanonjobb. Inte blir det sämre av deras outfits eller sätt att röra sig på scenen. Eller som en av kommentarerna på Youtube säger: "their both camper than a row of fookin tents!"
Bortsett från stavfelet så är det helt briljant.

I lördags bjöd Klaus upp till en skön (tvångs)kräftis, och det var smetat både med mat och dryck: 8 kilo kräftor, fyra maffiga pajer, sallad, bröd, ost, kex och tårta till efterrätt samt öl, vin och nubbar så att man kunde välja och vraka och få en komplett alkisupplevelse. Det var nog första gången jag var på en kräftskiva där folk hade med sig sina barn, och det bidrog till en lite mer vuxen nivå - och i vårt sällskap kan det vara rätt nyttigt.

Barnen lekte och vi "vuxna" åt, pratade och drack - en del lyckostar fick dessutom byta blöjor och torka spyor innan de små glädjespridarna gav upp kampen mot John Blund och somnade.

Dagen efter mådde jag risigt både i magen och pallet - samt har vääääldigt vaga minnen av hemresan, så det var väl precis som det ska vara. Nu väntar två helger på raken som lär gå i samma tecken... Buckle up!

Hatten av för Klaus och fru för ett arrangemang i toppklass!

Första filmen tyckte jag var bra, men denna var segare än sirap. Minst 20 minuter av filmen ägnas åt att filma berg i motljus eller nån porlande jävla bäck. Det är sex tusen återblickar så man ska minnas vad som hände i första filmen eller vad karaktärerna sa för tio minuter sedan. Jag vet inte vilken anti-ageing cream de körde med på 1100-talet, men den skulle göra succé idag eftersom varken Arn eller hans fruga ser ut att ha åldrats en dag på de 23 år som filmen spänner över. En annan rolig grej är att under ett par scener så verkar det ha hänt något med Joakim Nätterqvists, som spelar Arn, mun - den ser svullen ut och han gör konstiga miner när han pratar. Skägget är dessutom helt uppenbart något pålimmat skit som har en annan färg än i resten av filmen. Mycket skumt... Fightscenerna var dock sköna, speciellt slutscenen som Tinys bror påpekade var snodd rakt av från Braveheart.

Jag delar ut 4.5 kajalsminkade banditer av 10.

Vet ni förresten vad 1100-talets farligaste vegetarian heter?
- Saladin!

Ett snabbt inlägg innan jag sticker iväg på The SSC Crayfish Bonanza 2008, den här lilla killen är nog bland de skönaste jag sett på år och dagar.
Bara att hoppas att när man får en egen, så blir den en sån här modell!

...har man ju alltid undrat över var man kan hitta.

Här kommer länken!

Efter veckor och åter veckor av spänd förväntan så hade det äntligen blivit dags för min och P's Manchesterresa, och efter en standardtråkig dag på jobbet satt vi i bilen på väg till Taikon-Skavsta. Jag svor efter Parisresan att aldrig flyga därifrån igen, men efter att ha kollat flygpriserna till Manchester var valet inte svårt - det känns sådär att dega närmare 2500 extra för att flyga från Arlanda och få 5cm extra benutrymme. Eller rättare sagt, så resonerade vi INNAN vi gått ombord på planet...
Hur som helst, efter att ha visat pass och boardingkort tre-fyra gånger var vi ombord på planet och satte kurs mot några väl utvalda platser (för 50 spänn får man "prioriterad boarding" och får gå på före alla andra - herregud...) när jag blir stoppad av nån rysk nolla till Ryanair-steward som vill se mitt boardingkort. På ett plan med fri placering. Fastän jag redan visat det för fyra olika personer, och senast vid gaten - 10 meter från planet. Den låg ju givetvis längst ner i nån jävla ficka och det var mycket grävande innan jag hittade det, så irritationen var hög redan innan jag ens satt mig på min plats. Perfekta förutsättningar, alltså...

Anywho, jag gick in och hittade P bredvid nån ung tjej och trodde givetvis att det var Kåtgubben som valt plats eftersom det vid det här laget fanns typ 100 lediga platser i planet, men tydligen ville hon inte ha några skrikande barn bredvid sig och tyckte att vi kunde sitta där. Vi hade iallafall trevligt (hon trodde vi var 25 - bra där!) och drack några öl och snackade goja innan vi skiljdes åt framme i Liverpool - men P gav henne sin mailadress, så vi får väl se om det blir nåt. Enligt honom var det ett stort nej, men den har man ju hört förr... Förresten så måste Ryanair ha en helt egen matematik, jag lyckades nämligen skapa total oreda och två anställa med miniräknare var upptagna i fem minuter med att räkna ut pris och växel på min otroligt komplicerade beställning: två öl och en flaska vin. Herre min skapare, vilka genier!

I Liverpool hoppade vi på en buss som gick i princip raka spåret till vårt hotell. Eller raka spåret kanske var lite väl förskönande, den körde en hyfsad djungelrutt, men vi var iallafall framme på under en timme och hade 200 meter till hotellet. Efter en snabb incheckning och dusch så låg man i sängen med en hink Becks från rumsbetjäningen, som en liten, liten tjockis med världens ljusaste röst levererade till rummet 20 minuter för sent. Kvällens stora begivenhet var Steve Lawler som skulle lira på Sankeys och enligt min karta skulle det inte vara speciellt långt att gå dit - så vi drog igång apostlahästarna och begav oss dit. Det sista P sade innan vi lämnade hotellet var "ska vi inte ha med oss leg eller nåt, man vet ju aldrig" men jag menade på att vi är för helvete 31 år gamla, de kan ju omöjligen vilja se leg på oss?! Vi lämnade hotellet för att ta en snabb burgare på Burger King och hann inte ens gå mer än hundra meter innan en kille kom fram och sa "you fellas want some coke?" - kalla mig sur, stel och gubbig men jag skulle då inte köpa näsgodis av en skruvad eritrean i Piccadilly Gardens, men sån är jag...

Efter en Dark Knight-burgare och en liten promenix genom avspärrade gator och rivningstomter så stod vi iallafall i kön till Sankeys, och vakten stod givetvis med ficklampa och kollade leg på ALLA, oavsett ålder. Nu började man skissa upp försvarstal i huvudet, och det var mycket "we're from Sweden... come on - we're 31... we left our passports at the hotel" och sånt, men när vi väl kom fram synade han oss noggrannt från topp till tå innan han välkomnade oss in och vi drog en lättnadens suck. Det är något visst med dörrvaktsmonstren i England, de inger bra mycket mer respekt än deras pajasditon i Sverige.


Klubben var iallafall schysst med tre olika rum och en utegård där man kunde sitta och chilla - dock inte så slugt att ha en utegård utan tak på de brittiska öarna, och vi hann inte vara där ute mer än fem minuter innan det började regna. Folket på klubben bestod av en saling blandning människor, det var allt från chaviga snubbar till riktigt posha Lawler fläskade på rejält och givetvis var det fetaste röjet efter breaket i Prydas "Stockholm Maraton", Sverige rockar skiten - precis som vanligt! Apropå Pryda så skulle han spela där två veckor senare, och det var synd att det inte synkade för det hade helt klart kunnat varit rätt kul att överraska honom där. Hur som haver så stod vi på ett svalt och skönt ställe och nickade i takt fram till halv fyra-tiden då kroppen började gnälla om att den faktiskt varit uppe och jobbat klockan 6 dagen innan och vi lämnade haket och begav oss tillbaka till hotellet.


Lördag morgon inleddes givetvis med en ordentlig hotellfrukost med allt vad det innebär. Det var väl ungefär här som vi började räkna på vilken toalettratio vi hade, mer om det senare. Vid 12-tiden var vi ute på gatan och satte full fart mot Arndalegallerian, men innan vi ens kom dit hade vi köpt varsitt par trainers... Förbannat också, då fick man gå och släpa på dom hela dagen! Hur som helst blev det ett par vita Air Max 90 med skitkonstig sula, och ni får se dom när vi ses - jag tänker inte köra nån "dagens outfit" a'la Blondinbella.

Vid 13-tiden insåg vi att det faktiskt spelades en tidig Premier League-match, Arsenal-Baggies, och började leta runt efter nåt ställe som visade den. Efter 20 minuters fruktlöst letande klev jag (!) på en flyer för en sportbar och vi gick genast dit, och det var ju ett intressant ställe. Det var helt nedsläckt, hade ett golv som var klibbigare än golvet i en klisterfabrik, och dessutom tog ölen slut när bartendern (eller vad fan han nu var, totalt talanglös!) hällde upp den - så vi fick Bud på flaska istället. Matchen var usel och vi fick inte se några mål.

Så efter det fiaskot var det bara tillbaka ut på gatan och in i fler butiker som gällde och vi hann nog med alla butiker i centrala Manchester och Arndalegallerian innan benen - och vi - gav upp. Vi köpte med oss 8 öl, lite vatten och ett 6-pack skitsmå chipspåsar och detta fläskade vi i oss liggandes i de halvsköna hotellsängarna. Framåt kvällen började magen kurra efter mat (vi åt bara en macka till lunch) och P ville ha indiskt vilket passade mig perfekt, jag skulle kunna äta indiskt till frukost, lunch och middag och ha en bröllopstårta gjord av Chicken Dopiaza och nanbröd!
Problemet var bara det att det hade börjat regna, som fan, och vi visste inte riktigt var restaurangen låg så det var två halvblöta figurer som ramlade in på Rajdoot till slut, men väl där fanns det ju både öl och popadams med olika dipsåser så det tog inte lång tid innan vi var både torra och varma.
Jag beställde chicken jalfrezi och den brukar normalt sett inte vara stark, och här hade den en chilifrukt av tre enligt deras fina styrketabell men det var tillräckligt för att jag skulle både svettas och dricka som ett halvdött, uttorkat djur på savannen. Men det var gott när munnen väl vande sig. Vi satt helt själva i restaurangen till en början, men efter ett tag fick vi sällskap av ett helt gäng som skulle fira en 18-årig killes födelsedag. De var verkligen engelska. Jag antar att jag inte behöver beskriva dem närmare... Något som jag däremot önskar att jag kunde beskriva är talet som den nyblivne 18-åringen höll, men jag minns verkligen inte. Det jag minns är att han stod i närmare 10 minuter och orerade om allt och ingenting, totalt osammanhängande, och sen tackade han sin pappa. Det var ju nästan lite gulligt. Efter både mat och tal var vi så mätta och trötta att vi höll på att köra en Mr Creosote men vi klarade oss nätt och jämnt. Vi diskuterade vart vi skulle gå på kvällen, det var rave-ös på Area 51, funkigt stuff på Funkadelia och något mer som jag inte minns just nu men det slutade med att vi släpade våra kroppar genom regnet och hem till hotellrummet och klämde några öl till White Chicks.

Bättre kan man knappast spendera en lördagskväll i Manchester... Eller nåt.

Söndag morgon och matchdag - det blev en dubbel laddning engelsk frukost och således dubbelt så strulig kista. När det lilla problemet var avhjälpt gick vi ner för att ta spårvagnen, eller vad fan de kallar den, till Old Trafford men den hade tydligen gått sönder så istället blev det en gammal hederlig taxi. Biljetterna skulle vi hämta i deras biljettkassa hade vi fått veta, och det kändes sådär med tanke på att det lär vara en hel del biljetter som skall hämtas upp och risken för strul borde vara stor - men icke. Vi fick våra biljetter och gick in på den lite vippigare baren för att kolla in Chelsea-Pompey, och det tog inte många minuter innan avskummet från London tog ledningen och spelade ut hela sitt register. Riktigt äckligt var det. Nästan lika äckligt som ölen vi drack, antingen så hade de gjort rent slangarna med ryskt diskmedel eller så var det glasen som inte sköljts av ordentligt. De nästföljande ölen dracks därefter ur flaska, för säkerhets skull. På alla skärmar som visade matchen visades även nyheter om lagen och laguppställningarna och blev rejält förvånade när Tevez helt plötsligt var bortplockad ur startelvan, och inte ens var med på bänken - och man nämnde inte ett ord om varför! Jävligt konstigt.


Klockan närmade sig iallafall 16.00 och vi tog de sista trapporna upp till den del av läktaren där vi skulle sitta, och vi hade precis som vid nyår hamnat i stort sett mitt på deras hospitality-läktare, och därför kändes det inte helt klockrent när ett Newcastle-mongo precis framför mig tyckte han var ASHÄFTIG som gastade och gormade ramsor och svordomar med sin vidriga geordiedialekt och det var inte förrän en Manchestersnubbe några rader ovanför oss tröttnade och gick ner och sade åt honom med orden "Sit the fuck down and shut the fuck up, or I'll fuck you up!" som han lugnade ner sig lite. Efter det verkade han nästan lite stött och sa ett flertal gånger "if I support me club, you support yours" vilket inte helt rimmade med hur häftig han var innan. Matchen då? Jo, Newcastle gjorde 1-0 efter en grov markeringsmiss av Fletcher - men bara nån minut senare revanscherade han sig och pangade in 1-1 vilket också blev slutresultatet. United hade ett par tre riktigt giftiga målchanser men både Shay Givens handskar och ansikte var dessvärre i vägen.


Efter matchen gick vi ner i baren igen för att vänta bort de 75.512 som hade tagit sig till arenan och någon öl senare kändes det som att det var läge för att hoppa på the overground och åka hem, men när vi såg kön vid stationen kändes det bara som ett stort fett NEJ. Så vi tänkte att vi skulle gå en bit tillbaka in mot stan och se om vi hittade nån taxi, men givetvis hittade vi en pub istället, så vi satt där och drack ett par öl bland folk som var allt från ganska till riktigt tveksamma. Jag pratade med en snubbe på muggen som jag inte förstod ett ord av, det var ganska intressant - för han förstod vad jag sa.
Till slut tröttnade vi på stället och återgick till vårt taxiletande, och mitt i all förtvivlan hittade vi en bil som körde hem oss och vi tog direkt sikte på mat eftersom klockan nu var runt halv tio och vi bara hade ätit en (kokt) grillkorv på hela dagen, om man bortser från frukosten.

Valet föll på en italiensk restaurang som såg ut att vara värsta turistfällan, men de hade ett vitlöksbröd med mozzarella att dö för - så det fick gå. Själva varmrätten var knappt okej, inte mer, men de där bröden vägde upp det till en trea iallafall. Vad vi gjorde efteråt minns jag faktiskt inte, så det kan inte ha varit något speciellt spännande. Förmodligen gick vi hem och lade oss då måndag innebar att hotellfrukosten stängde 10 och dessutom hade vi ju hela Trafford Centre-gallerian kvar, och det är ju ingen nätt liten sak direkt.

Efter att ha klämt frukost och checkat ut hoppade vi på bussen ut till Trafford Centre vid 12-tiden på måndagen, då skulle vi ha drygt fyra timmar på oss att kolla igenom deras butiker innan vi var tvungna att ta busshelvetet till Liverpool Airport igen, och med tanke på den tid jag och Tiny spenderade där i vintras så hoppades jag att det skulle räcka. Jag hade dock glömt bort hur förjävligt lång tid det tar att åka buss dit, så där försvann lite tid... Men som tur var så går det ju bra mycket snabbare att kolla butiker om man är två killar, eftersom man slipper en hel avdelning, och tre timmar senare hade vi kollat i alla butiker och köpt både höstjacka, skor och lunch. Hade man haft mer stålars hade det blivit bra mycket mer - jag hittade t ex en svingrym skinnjacka från Y3 men £830 kändes dock liiiite väl saftigt - och skor hade jag kunnat köpa 30 par av, lätt! Trainers, trainers, trainers!

Något som är lite roligt är alla märken som är skitheta där borta och som är i precis varenda affär men som man aldrig eller väldigt sällan ser i Sverige, typ Gio Goi, Superdry och Firetrap. Inget av de märkena har dock några speciellt schyssta grejer, så jag förstår inte riktigt grejen. När vi var klara med shoppingen tog vi en minicab mot hotellet för att hömta väskorna, men till vår stora förvåning så gick bilen sönder! Den skramlade och lät och krängde över vägen, och som tur var så gav chaffisen (eller bilen, snarare) upp bara några hundra meter från hotellet och vi fick promenera sista biten. Vår sista timme i Manchester (det kändes som om det skulle kunna bli den sista i livet) spenderades i en buss som kördes av en herre som trodde han var Pakistans svar på Lewis Hamilton. Det gasades på friskt i rondeller och han körde nog i närmare 100 km/h genom ett samhälle där det var 30 (mph iofs, men ändå) - och de hade farthinder! Fast höjdpunkten var nog ändå när han brände järnet i en rondell så att både jag och P höll på att flyga ut genom fönstret... Sicken jävla tomte! Flyget hem gick väl som förväntat, trångt, försenat, varmt och jävligt, och dessutom hade vi hamnat bredvid några bonnjävlar i 40-årsåldern som hade varit på Liverpool-matchen och lärt sig svordomar så som "wanker" och "fuck off". Dessa satt de och körde på varandra i en timme eller så, verkligen kul. P's bänkgranne var denna gång inte en 21-åring tjej utan en 55-åring med hela fejan full av piercingar - så vi höll oss på behörigt avstånd...

Strax efter tolv på natten mellan måndag och tisdag satte vi oss båda i bilen och började resan hem mot gamla fina Hägersten och Antoine Clamaran höll oss vakna med ett tribalhouse-set av yppersta världsklass. Utan hans hjälp hade vi förmodligen somnat efter fem minuter.

Resans...

...frisyr: spretfrilla med wetlook-gel eller platt lugg, svårt att säga.
...käk: indiskt på Rajdoot såklart!
...ord: sheriff.
...öl: Cobra, i sängen på hotellrummet.
...mage: min, såklart.
...färdmedel: benen.
...artigaste: P, han sa nog inte "please" en enda gång.

Och just ja, jag glömde nästan: vår toalett-ratio var 8:1.

Apropå det här med TV-avgiften...

Nu har de börjat snacka om att ta bort den och istället införa det på skattsedeln. Inte så dumt, lite beroende på hur man väljer att utforma det. Givetvis ska inte hushåll med flera vuxna betala dubbla eller trippla avgifter, men det går nog att lösa. Personligen anser jag (anarkist som jag är) att den precis som kollektivtrafiken borde vara skattefinansierad. Eller ännu bättre - reklamfinansierad. Tänk om de lade in fem minuter reklam MELLAN varje program. Inga reklamavbrott i programmen utan bara mellan dom. SVT skulle kunna bada i stålar... Men nej, det är ju så hemskt och fult med reklam så istället fortsätter man med smygreklam i sändningarna istället ("xxx presenteras av..." i varenda sportsändning) för det går tydligen bra.

Vad det gäller kollektivtrafiken så skulle de kunna ta alla de där miljarderna de lagt ned på spärrar under årens lopp och lagt på driften istället. Sedan höjer man skatten i Stockholms län med några öre och vips så har man löst det lilla problemet.

If I ruled the world...

Telefonsamtal igår klockan 20.19:

- Nicklas.
- Hej, det är Eva från Radiotjänst i Kiruna.
- Hej.
- Vi fick in en flyttanmälan här, du har flyttat?
- Ja, men vem fick ni den av, jag har inte skickat någon flyttanmälan?
- Eh... Ja, alltså... Men du har flyttat?
- Javisst.
- Okej, men vem är det som står på avtalet med er TV-leverantör?
- Ingen.
- Ingen?
- Ingen.
- Du har alltså ingen TV?
- Nej, jag har precis köpt en ny lägenhet, jag har inte råd med TV.
- (suckar)
- Men vet du vad, så fort jag gjort det så slår jag er en signal! Ha en trevlig kväll.
- Detsamma.
- *klick*

Skönt att hon inte överreagerar...

Igår morse, runt 8, så ringde mobilen och eftersom det är tredje semesterveckan så tog det ett bra tag att lokalisera vad det var som lät, varför det lät och framförallt varifrån det lät. När jag väl fick upp ögonen och hittade telefonen så var det en surgubbe i andra änden som meddelade att våra möbler från Folkhemmet hade kommit och att de ville köra ut dom på onsdag mellan klockan 13-15. Toppen, sa jag och lade på, innan jag insåg att det förmodligen skulle bli den sista dagen med bra väder på vår semester... Ringde och försökte styra om, men det gick inte.

Så efter lite tjat fick jag dom att iallafall ringa en halvtimme i förväg så man kan åka iväg - och hinna hem igen - om det skulle bli badväder.

Det ska bli grymt skönt med en soffa som inte har en kvicksandsgrop i mitten, och med lite schyssta vardagsrumsmöbler i övrigt också. Det som är kvar att köpa är väl typ en matta, men det har vi redan spanat in så det kanske man kan inhandla mot slutet av veckan så är iallafall ETT rum helt klart!
Vi fick dessutom upp TV'n på väggen igår (eller "vi"... Tiny och Kupan fixade det medan jag lagade mat) och även om det känns RÄTT tveksamt att smacka upp en 32 kilos klump med småskruvar, så verkar det vara så som Sharp har tänkt sig det, och då blir det väl så också.

Men jag kommer gråta blod när den ramlar ner...

Igår såg vi f.ö Hancock och den var väl okej, inte alls så usel som alla har sagt. Eller ja, den var okej i typ en timme - sen blev det lite nördigt. Kung Fu Panda klämde vi i förrgår och den var inte som jag hade förväntat mig. Som brorsan sa, alldeles för seriös. Har man Jack Black som en fet panda, då förväntar man sig en viss nivå, men istället får man någon sorts moralkaka och det har jag aldrig varit något större fan av.

Hancock: 5.5 feta franska ungar av 10.
Kung Fu Panda: 5 hemliga ingredienser av 10.

I förrgår såg vi först Street Kings och sedan Smart People.

Den förstnämnda var bättre än medel med bl a Keanu Reeves och Forrest Whittaker som stenhårda snutar i en värld där alla blåser alla. Mycket skottlossning och tveksamma förhörsmetoder i den... Keanu var givetvis inte lika bra som i hans absolut bästa rulle men ändå fullt godkänd. Forrest kör på som vanligt med ett hängande öga och hårda repliker, och han gör det bra. Det mest förvånande i filmen var att min favorit från alla dåliga svarta (som i hudfärgen, inte humorn) komedier - Terry Crews - måste ha bantat bort typ 20 kilo muskler! Han såg ut som en biafraunge jämfört med i t ex White Chicks.

Den får hur som helst 6.5 smutsiga snutar av 10.


Smart People klassificeras på IMDB som "comedy, drama, romance" - men jag antar att det är för att de inte har infört kategorin "like watching paint dry" ännu. Dennis Quaid spelar en skittråkig lärare som alla hatar och Sarah Jessica Parker en före detta elev till honom som numera är läkare. De träffas och zzzzzzzzzzzz.... Bortsett från Ellen Page (Juno) som världens mest bitchiga dotter och Thomas Haden Church (har han gjort nån bra roll?) som den adopterade (mycket viktigt) brodern så sög den något helt ofantligt. Jag antar att det ska vara någon sorts feelbad-film men nej, det håller helt enkelt inte.

Helt skoningslöst ger jag den 1.5 haltande gubbar av 10.

Så har vi äntligen varit och sett nya Batmanrullen. Vi valde Heron City eftersom de har bekvämast stolar och bäst benutrymme (rad 9 är alltid ett hett tips) - men glömde bort att det även är ett jävla zoo där. Men förutom att filmen bröts (!) en gång pga att de sålt dubbla biljetter till en del platser och att det var folk som satt och lekte med sina mobiler filmen igenom så var det chockerade lugnt.

Om filmen vill jag inte säga så mycket mer än att Heath Ledger gjorde en kanonroll som Jokern men i vanlig ordning blir hyllningarna lite överdrivna när någon går och dör sådär. Christian Bale var stenhård, men hans sätt att prata när han är Batman är lite småirriterande. Och Maggie Gyllenhaal var är helt klart att föredra som Rachel istället för Tom Cruises scientologfruga. Men ni får helt enkelt ta och pallra er iväg till biograferna och se den själva. För den var grymt bra. Lång, men grymt bra.

Jag delar ut 8 läppstiftnedsmetade munnar av 10.

Detta behöver väl knappast kommenteras?