SUR Å STEL

Efter veckor och åter veckor av spänd förväntan så hade det äntligen blivit dags för min och P's Manchesterresa, och efter en standardtråkig dag på jobbet satt vi i bilen på väg till Taikon-Skavsta. Jag svor efter Parisresan att aldrig flyga därifrån igen, men efter att ha kollat flygpriserna till Manchester var valet inte svårt - det känns sådär att dega närmare 2500 extra för att flyga från Arlanda och få 5cm extra benutrymme. Eller rättare sagt, så resonerade vi INNAN vi gått ombord på planet...
Hur som helst, efter att ha visat pass och boardingkort tre-fyra gånger var vi ombord på planet och satte kurs mot några väl utvalda platser (för 50 spänn får man "prioriterad boarding" och får gå på före alla andra - herregud...) när jag blir stoppad av nån rysk nolla till Ryanair-steward som vill se mitt boardingkort. På ett plan med fri placering. Fastän jag redan visat det för fyra olika personer, och senast vid gaten - 10 meter från planet. Den låg ju givetvis längst ner i nån jävla ficka och det var mycket grävande innan jag hittade det, så irritationen var hög redan innan jag ens satt mig på min plats. Perfekta förutsättningar, alltså...

Anywho, jag gick in och hittade P bredvid nån ung tjej och trodde givetvis att det var Kåtgubben som valt plats eftersom det vid det här laget fanns typ 100 lediga platser i planet, men tydligen ville hon inte ha några skrikande barn bredvid sig och tyckte att vi kunde sitta där. Vi hade iallafall trevligt (hon trodde vi var 25 - bra där!) och drack några öl och snackade goja innan vi skiljdes åt framme i Liverpool - men P gav henne sin mailadress, så vi får väl se om det blir nåt. Enligt honom var det ett stort nej, men den har man ju hört förr... Förresten så måste Ryanair ha en helt egen matematik, jag lyckades nämligen skapa total oreda och två anställa med miniräknare var upptagna i fem minuter med att räkna ut pris och växel på min otroligt komplicerade beställning: två öl och en flaska vin. Herre min skapare, vilka genier!

I Liverpool hoppade vi på en buss som gick i princip raka spåret till vårt hotell. Eller raka spåret kanske var lite väl förskönande, den körde en hyfsad djungelrutt, men vi var iallafall framme på under en timme och hade 200 meter till hotellet. Efter en snabb incheckning och dusch så låg man i sängen med en hink Becks från rumsbetjäningen, som en liten, liten tjockis med världens ljusaste röst levererade till rummet 20 minuter för sent. Kvällens stora begivenhet var Steve Lawler som skulle lira på Sankeys och enligt min karta skulle det inte vara speciellt långt att gå dit - så vi drog igång apostlahästarna och begav oss dit. Det sista P sade innan vi lämnade hotellet var "ska vi inte ha med oss leg eller nåt, man vet ju aldrig" men jag menade på att vi är för helvete 31 år gamla, de kan ju omöjligen vilja se leg på oss?! Vi lämnade hotellet för att ta en snabb burgare på Burger King och hann inte ens gå mer än hundra meter innan en kille kom fram och sa "you fellas want some coke?" - kalla mig sur, stel och gubbig men jag skulle då inte köpa näsgodis av en skruvad eritrean i Piccadilly Gardens, men sån är jag...

Efter en Dark Knight-burgare och en liten promenix genom avspärrade gator och rivningstomter så stod vi iallafall i kön till Sankeys, och vakten stod givetvis med ficklampa och kollade leg på ALLA, oavsett ålder. Nu började man skissa upp försvarstal i huvudet, och det var mycket "we're from Sweden... come on - we're 31... we left our passports at the hotel" och sånt, men när vi väl kom fram synade han oss noggrannt från topp till tå innan han välkomnade oss in och vi drog en lättnadens suck. Det är något visst med dörrvaktsmonstren i England, de inger bra mycket mer respekt än deras pajasditon i Sverige.


Klubben var iallafall schysst med tre olika rum och en utegård där man kunde sitta och chilla - dock inte så slugt att ha en utegård utan tak på de brittiska öarna, och vi hann inte vara där ute mer än fem minuter innan det började regna. Folket på klubben bestod av en saling blandning människor, det var allt från chaviga snubbar till riktigt posha Lawler fläskade på rejält och givetvis var det fetaste röjet efter breaket i Prydas "Stockholm Maraton", Sverige rockar skiten - precis som vanligt! Apropå Pryda så skulle han spela där två veckor senare, och det var synd att det inte synkade för det hade helt klart kunnat varit rätt kul att överraska honom där. Hur som haver så stod vi på ett svalt och skönt ställe och nickade i takt fram till halv fyra-tiden då kroppen började gnälla om att den faktiskt varit uppe och jobbat klockan 6 dagen innan och vi lämnade haket och begav oss tillbaka till hotellet.


Lördag morgon inleddes givetvis med en ordentlig hotellfrukost med allt vad det innebär. Det var väl ungefär här som vi började räkna på vilken toalettratio vi hade, mer om det senare. Vid 12-tiden var vi ute på gatan och satte full fart mot Arndalegallerian, men innan vi ens kom dit hade vi köpt varsitt par trainers... Förbannat också, då fick man gå och släpa på dom hela dagen! Hur som helst blev det ett par vita Air Max 90 med skitkonstig sula, och ni får se dom när vi ses - jag tänker inte köra nån "dagens outfit" a'la Blondinbella.

Vid 13-tiden insåg vi att det faktiskt spelades en tidig Premier League-match, Arsenal-Baggies, och började leta runt efter nåt ställe som visade den. Efter 20 minuters fruktlöst letande klev jag (!) på en flyer för en sportbar och vi gick genast dit, och det var ju ett intressant ställe. Det var helt nedsläckt, hade ett golv som var klibbigare än golvet i en klisterfabrik, och dessutom tog ölen slut när bartendern (eller vad fan han nu var, totalt talanglös!) hällde upp den - så vi fick Bud på flaska istället. Matchen var usel och vi fick inte se några mål.

Så efter det fiaskot var det bara tillbaka ut på gatan och in i fler butiker som gällde och vi hann nog med alla butiker i centrala Manchester och Arndalegallerian innan benen - och vi - gav upp. Vi köpte med oss 8 öl, lite vatten och ett 6-pack skitsmå chipspåsar och detta fläskade vi i oss liggandes i de halvsköna hotellsängarna. Framåt kvällen började magen kurra efter mat (vi åt bara en macka till lunch) och P ville ha indiskt vilket passade mig perfekt, jag skulle kunna äta indiskt till frukost, lunch och middag och ha en bröllopstårta gjord av Chicken Dopiaza och nanbröd!
Problemet var bara det att det hade börjat regna, som fan, och vi visste inte riktigt var restaurangen låg så det var två halvblöta figurer som ramlade in på Rajdoot till slut, men väl där fanns det ju både öl och popadams med olika dipsåser så det tog inte lång tid innan vi var både torra och varma.
Jag beställde chicken jalfrezi och den brukar normalt sett inte vara stark, och här hade den en chilifrukt av tre enligt deras fina styrketabell men det var tillräckligt för att jag skulle både svettas och dricka som ett halvdött, uttorkat djur på savannen. Men det var gott när munnen väl vande sig. Vi satt helt själva i restaurangen till en början, men efter ett tag fick vi sällskap av ett helt gäng som skulle fira en 18-årig killes födelsedag. De var verkligen engelska. Jag antar att jag inte behöver beskriva dem närmare... Något som jag däremot önskar att jag kunde beskriva är talet som den nyblivne 18-åringen höll, men jag minns verkligen inte. Det jag minns är att han stod i närmare 10 minuter och orerade om allt och ingenting, totalt osammanhängande, och sen tackade han sin pappa. Det var ju nästan lite gulligt. Efter både mat och tal var vi så mätta och trötta att vi höll på att köra en Mr Creosote men vi klarade oss nätt och jämnt. Vi diskuterade vart vi skulle gå på kvällen, det var rave-ös på Area 51, funkigt stuff på Funkadelia och något mer som jag inte minns just nu men det slutade med att vi släpade våra kroppar genom regnet och hem till hotellrummet och klämde några öl till White Chicks.

Bättre kan man knappast spendera en lördagskväll i Manchester... Eller nåt.

Söndag morgon och matchdag - det blev en dubbel laddning engelsk frukost och således dubbelt så strulig kista. När det lilla problemet var avhjälpt gick vi ner för att ta spårvagnen, eller vad fan de kallar den, till Old Trafford men den hade tydligen gått sönder så istället blev det en gammal hederlig taxi. Biljetterna skulle vi hämta i deras biljettkassa hade vi fått veta, och det kändes sådär med tanke på att det lär vara en hel del biljetter som skall hämtas upp och risken för strul borde vara stor - men icke. Vi fick våra biljetter och gick in på den lite vippigare baren för att kolla in Chelsea-Pompey, och det tog inte många minuter innan avskummet från London tog ledningen och spelade ut hela sitt register. Riktigt äckligt var det. Nästan lika äckligt som ölen vi drack, antingen så hade de gjort rent slangarna med ryskt diskmedel eller så var det glasen som inte sköljts av ordentligt. De nästföljande ölen dracks därefter ur flaska, för säkerhets skull. På alla skärmar som visade matchen visades även nyheter om lagen och laguppställningarna och blev rejält förvånade när Tevez helt plötsligt var bortplockad ur startelvan, och inte ens var med på bänken - och man nämnde inte ett ord om varför! Jävligt konstigt.


Klockan närmade sig iallafall 16.00 och vi tog de sista trapporna upp till den del av läktaren där vi skulle sitta, och vi hade precis som vid nyår hamnat i stort sett mitt på deras hospitality-läktare, och därför kändes det inte helt klockrent när ett Newcastle-mongo precis framför mig tyckte han var ASHÄFTIG som gastade och gormade ramsor och svordomar med sin vidriga geordiedialekt och det var inte förrän en Manchestersnubbe några rader ovanför oss tröttnade och gick ner och sade åt honom med orden "Sit the fuck down and shut the fuck up, or I'll fuck you up!" som han lugnade ner sig lite. Efter det verkade han nästan lite stött och sa ett flertal gånger "if I support me club, you support yours" vilket inte helt rimmade med hur häftig han var innan. Matchen då? Jo, Newcastle gjorde 1-0 efter en grov markeringsmiss av Fletcher - men bara nån minut senare revanscherade han sig och pangade in 1-1 vilket också blev slutresultatet. United hade ett par tre riktigt giftiga målchanser men både Shay Givens handskar och ansikte var dessvärre i vägen.


Efter matchen gick vi ner i baren igen för att vänta bort de 75.512 som hade tagit sig till arenan och någon öl senare kändes det som att det var läge för att hoppa på the overground och åka hem, men när vi såg kön vid stationen kändes det bara som ett stort fett NEJ. Så vi tänkte att vi skulle gå en bit tillbaka in mot stan och se om vi hittade nån taxi, men givetvis hittade vi en pub istället, så vi satt där och drack ett par öl bland folk som var allt från ganska till riktigt tveksamma. Jag pratade med en snubbe på muggen som jag inte förstod ett ord av, det var ganska intressant - för han förstod vad jag sa.
Till slut tröttnade vi på stället och återgick till vårt taxiletande, och mitt i all förtvivlan hittade vi en bil som körde hem oss och vi tog direkt sikte på mat eftersom klockan nu var runt halv tio och vi bara hade ätit en (kokt) grillkorv på hela dagen, om man bortser från frukosten.

Valet föll på en italiensk restaurang som såg ut att vara värsta turistfällan, men de hade ett vitlöksbröd med mozzarella att dö för - så det fick gå. Själva varmrätten var knappt okej, inte mer, men de där bröden vägde upp det till en trea iallafall. Vad vi gjorde efteråt minns jag faktiskt inte, så det kan inte ha varit något speciellt spännande. Förmodligen gick vi hem och lade oss då måndag innebar att hotellfrukosten stängde 10 och dessutom hade vi ju hela Trafford Centre-gallerian kvar, och det är ju ingen nätt liten sak direkt.

Efter att ha klämt frukost och checkat ut hoppade vi på bussen ut till Trafford Centre vid 12-tiden på måndagen, då skulle vi ha drygt fyra timmar på oss att kolla igenom deras butiker innan vi var tvungna att ta busshelvetet till Liverpool Airport igen, och med tanke på den tid jag och Tiny spenderade där i vintras så hoppades jag att det skulle räcka. Jag hade dock glömt bort hur förjävligt lång tid det tar att åka buss dit, så där försvann lite tid... Men som tur var så går det ju bra mycket snabbare att kolla butiker om man är två killar, eftersom man slipper en hel avdelning, och tre timmar senare hade vi kollat i alla butiker och köpt både höstjacka, skor och lunch. Hade man haft mer stålars hade det blivit bra mycket mer - jag hittade t ex en svingrym skinnjacka från Y3 men £830 kändes dock liiiite väl saftigt - och skor hade jag kunnat köpa 30 par av, lätt! Trainers, trainers, trainers!

Något som är lite roligt är alla märken som är skitheta där borta och som är i precis varenda affär men som man aldrig eller väldigt sällan ser i Sverige, typ Gio Goi, Superdry och Firetrap. Inget av de märkena har dock några speciellt schyssta grejer, så jag förstår inte riktigt grejen. När vi var klara med shoppingen tog vi en minicab mot hotellet för att hömta väskorna, men till vår stora förvåning så gick bilen sönder! Den skramlade och lät och krängde över vägen, och som tur var så gav chaffisen (eller bilen, snarare) upp bara några hundra meter från hotellet och vi fick promenera sista biten. Vår sista timme i Manchester (det kändes som om det skulle kunna bli den sista i livet) spenderades i en buss som kördes av en herre som trodde han var Pakistans svar på Lewis Hamilton. Det gasades på friskt i rondeller och han körde nog i närmare 100 km/h genom ett samhälle där det var 30 (mph iofs, men ändå) - och de hade farthinder! Fast höjdpunkten var nog ändå när han brände järnet i en rondell så att både jag och P höll på att flyga ut genom fönstret... Sicken jävla tomte! Flyget hem gick väl som förväntat, trångt, försenat, varmt och jävligt, och dessutom hade vi hamnat bredvid några bonnjävlar i 40-årsåldern som hade varit på Liverpool-matchen och lärt sig svordomar så som "wanker" och "fuck off". Dessa satt de och körde på varandra i en timme eller så, verkligen kul. P's bänkgranne var denna gång inte en 21-åring tjej utan en 55-åring med hela fejan full av piercingar - så vi höll oss på behörigt avstånd...

Strax efter tolv på natten mellan måndag och tisdag satte vi oss båda i bilen och började resan hem mot gamla fina Hägersten och Antoine Clamaran höll oss vakna med ett tribalhouse-set av yppersta världsklass. Utan hans hjälp hade vi förmodligen somnat efter fem minuter.

Resans...

...frisyr: spretfrilla med wetlook-gel eller platt lugg, svårt att säga.
...käk: indiskt på Rajdoot såklart!
...ord: sheriff.
...öl: Cobra, i sängen på hotellrummet.
...mage: min, såklart.
...färdmedel: benen.
...artigaste: P, han sa nog inte "please" en enda gång.

Och just ja, jag glömde nästan: vår toalett-ratio var 8:1.