ATT ÄLSKA SITT JOBB
Igår när jag skulle ta bussen hem från Liljeholmen blev jag vittne till något mycket märkligt. Bussen står inne, det är två minuter kvar tills den ska gå och hela ”avgångshallen” är packad med folk – men dörren ut till bussen är stängd och ingen får gå på. Varför? Jo, för att busschauffören sitter och sover. Sover som en jävla stock. När avgångsklockan räknat ned till ”nu” är dörren fortfarande stängd och chauffören utslagen. Efter ytterligare en liten stund vaknar han med ett ryck, ser tiden, öppnar dörrarna och går och ställer sig utanför bussen. Folk fyller bussen och alla utom två kvinnor med barnvagn är redo att åka när vi sätter iväg i full fart, och de ropar till chauffören att de vill säkra vagnarna.
”Har inte tid!” vrålar chauffören och de två kvinnorna får hjälp av andra passagerare att säkra vagnarna som innan dess åker över hela mittdelen av bussen.
Efter några hållplatser är det en kvinna som sitter längst fram i den nu proppfulla bussen som inte vill tränga sig igenom allt folk för att gå ut bak, utan frågar om hon får gå av där framme. Den grymt flexible chauffören bemöter resenären med ”avstigning bak, påstigning fram”, och så var den diskussionen slut.
Vilken underbar karl.
