SUR Å STEL

Kliver ombord på bussen och trycker plånboken mot den där accessläsaren – men inget *plipp* kommer. Trycker igen. Och igen. Öppnar plånboken och ska ta ut kortet när jag inser att det inte ligger i den, Tiny lånade det i lördags och har glömt att lämna tillbaka det. Tar upp telefonen och ska köpa en sms-biljett istället, busschaffisen kör mot nästa station under tiden. När vi kommit till den får jag sms:et, dock inte med biljett utan bara ett besked om att den tjänsten är spärrad på telefonen.

Så jag får gå av bussen.

Börjar knata hemåt igen för att hämta min privata telefon och på så sätt kunna köpa en sms-biljett och ta mig till jobbet. När jag kommer tillbaka ner till hållplatsen igen missar jag bussen med ungefär 10 sekunder. Nästa buss kommer 7-8 minuter senare, jag visar min sms-biljett och slår mig ned på sätet bakom chauffören. När hon ska stänga dörren så hoppar den ur sina gängor och hänger på trekvart – och går inte att stänga. Chaffisen kliver ur och försöker få igen dörren med våld, men det går inte. Hon kör från hållplatsen med en dörr öppen, alla varningssystem som finns larmar olidligt högt och vid nästa hållplats stannar hon och ringer trafikledningen som säger att hon måste släppa av alla passagerare och åka till garaget med bussen.

Så vi går av, och tio minuter senare kommer den tredje bussen för min del – på cirka en kilometers resa. Denna gång är det tack och lov inga problem och vi kommer ner till Liljeholmen utan problem. Knatar igenom spärrarna och ombord på tåget som kommer ganska direkt. Men… det är kö i tunnlarna på grund av någon olycka tidigare på morgonen och den som kör tåget praktiserar full fart – tvärnit – full fart – tvärnit-taktiken hela vägen till Slussen.

Så när jag väl kom fram, 40 minuter sen, var jag helt genomsvettig (av nytvättad skjorta och nyduschad kille märktes ingenting) och dessutom illamående av tågresan.

Undra vad som kommer hända mer idag…