SUR Å STEL

Hur fan lyckades folk komma iväg på semester förr i tiden? Hur gjorde man själv? Satt hemma med kataloger från diverse resebyråer och kollade, "hmm... hotell Kussimurran, det verkar bra". Bilden på hotellet var 3x3 cm och i så dålig upplösning att den lika gärna kunde ha varit ritad med kritor - och tillråga på allt var ju pappret i katalogen tunnare än logiken i vissa av Sharams resonemang.

 

Och så bokade man, och när man väl kom till hotellet så blev man antingen sjukt glad eller sjukt besviken - för inte fan var det som i katalogen!

 

Nu för tiden sitter man där med webben i kubik, kollar stora, feta bilder, läser sjukt överdrivna säljtexter, kollar ranking, bilder och procent på tripadvisor, googlar omdömen osv osv osv - och det enda det leder till är att folks dumhet gör en totalt förvirrad. Vissa semestrande människor blir helt galna om inte hela personalen, eller vafan - hela orten! - står i givakt och hälsar dom välkomna vid ankomsten. Då ger man en etta i betyg. Andra ger en femma och tycker det var det bästa hotellet någonsin för att det fanns minibar. "Hotellet ligger nära stranden och det är lugnt och skönt" skriver Janne från Sollefteå, två inlägg senare tycker Sharon från Bournemouth att man fick vandra en halvmil för att komma till stranden och att det ligger en tolvfilig motorväg precis utanför entrén. Och sådär håller de på.

 

Någonstans mitt i det där kletet sitter jag och försöker få någon ordning på vad som är bra och vad som är bajs.

 

Det slutar säkert med att vi åker till Sätra istället.