SUR Å STEL

Läser i DN om någon utställning som nått Umeå, "Lost and Found. Queerying the Archive" hette den visst. Tydligen är queerisarna sura för att de inte får vara med och leka i samhället på samma villkor som oss heterosexuella, men mest av allt verkar det vara en samling trams - som konst allt som oftast verkar vara.

 

Jag citerar:

 

"Det allra starkaste verket är 'Blood script', där konstnären Mary Coble använder sin egen kropp som ett arkiv över hatord. Med snirkliga bokstäver har hundratals insamlade tillmälen tatuerats in i hennes egen hud, men utan bläck i nålen. Blodspåren har tryckts på akvarellpapper och visas intill fotografier av de blodiga inristningarna. Kroppen blir här till ett tillfälligt arkiv där huden sakta läker och orden inte lämnar synliga spår. 'Visst gjorde det ont,' berättar konstnären för mig i utställningen, 'men det står ändå inte i relation till den mängd smärta orden tillfogat mängder av människor.'"

 

Åh herregud vilken töööööönt!