Igår fick jag en vänförfrågan av någon som jag inte hade den blekaste om vem det var, men efter lite bildtittande och funderande slog det mig: hon med hundarna. Det är en så sjuk historia att den måste berättas.
Det var på mitt första IT-jobb och jag hade väl varit där några månader. Mittemot mig satt en tjej i typ 30-årsåldern som hela tiden snackade om hundar. Det var hundar på tävling, hundar hemma, andras hundar, bad av hundar, tips om hur man får hundars päls fin och så vidare.
En dag så ringer hennes mobil på jobbet och någon berättar att hennes ena hund rymt från hunddagiset där den var på dagarna. Hon reste sig upp och gick - och sen såg vi inte henne på en vecka. När hon kom tillbaka berättade hon hur varje vaken stund spenderats åt att finkamma norrförorterna och leta efter jycken - men den fanns ingenstans. Som en sista utväg ringde hon till spåkärringen Saidas dotter (!!!) i hopp om att hon skulle ha sin mammas "gåva" (läs: samvetlösa inställning till att stjäla svaga människors pengar och ge dom falska förhoppningar) och dottern sa att hunden fanns "i närheten av vatten."
Efter sex dagar ringde någon från polisen och berättade att de hittat hunden längs med tågspåret borta i typ Kungsängen - oskadd.
Hon kom tillbaka till jobbet, men hon var helt förstörd i veckor.
Sedan jag slutade på det företaget hösten 2002 har jag ägnat henne exakt noll tankar, men nu - åtta år senare - vill hon alltså bli min vän på fejan..? Vad säger ni gott folk - /ignore?
Det var på mitt första IT-jobb och jag hade väl varit där några månader. Mittemot mig satt en tjej i typ 30-årsåldern som hela tiden snackade om hundar. Det var hundar på tävling, hundar hemma, andras hundar, bad av hundar, tips om hur man får hundars päls fin och så vidare.
En dag så ringer hennes mobil på jobbet och någon berättar att hennes ena hund rymt från hunddagiset där den var på dagarna. Hon reste sig upp och gick - och sen såg vi inte henne på en vecka. När hon kom tillbaka berättade hon hur varje vaken stund spenderats åt att finkamma norrförorterna och leta efter jycken - men den fanns ingenstans. Som en sista utväg ringde hon till spåkärringen Saidas dotter (!!!) i hopp om att hon skulle ha sin mammas "gåva" (läs: samvetlösa inställning till att stjäla svaga människors pengar och ge dom falska förhoppningar) och dottern sa att hunden fanns "i närheten av vatten."
Efter sex dagar ringde någon från polisen och berättade att de hittat hunden längs med tågspåret borta i typ Kungsängen - oskadd.
Hon kom tillbaka till jobbet, men hon var helt förstörd i veckor.
Sedan jag slutade på det företaget hösten 2002 har jag ägnat henne exakt noll tankar, men nu - åtta år senare - vill hon alltså bli min vän på fejan..? Vad säger ni gott folk - /ignore?
Kommentarer
Postat av: iironi
HAHAHAHAHA Jag hade en arbetskamrat en gång som bodde själv med sin katt. Han brukade ringa hem till sin egen telefonsvarare å säga "Hej Musse, Det e Husse! Påminn mig när jag kommer hem att jag ska vattna blommorna". Det var sjukt svårt för oss andra att hålla sig för garv å jag bara undra när de skulle komma med vita trånga tröjan å hämta honom...
Postat av: TokT
HAHAHAHAHAHA för att inte tala om den fruktansvärt religöse herren som skulle visa dig Jesus ansikte i röken från WTC när planen hade flygit in i dom...
hahahaha han är medlem i "JESUS IS LORD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! if you know this is true press like. :)", "The JESUS in Me,LOVES You, Loves Jesus, LOVE JESUS FOR HE LOVES YOU" på fejjan. Bara så ni vet....hahaha
Trackback
