SUR Å STEL

Igår åkte jag tuben in till stan för att se på vad som skulle visa sig var universums sämsta fotbollsmatch. Det tar typ 35 minuter in från jobbslummen, så man hinner både somna och vakna ett par gånger - men någonstans däremellan kom det tre tjejer i 25-årsåldern och satte sig bredvid mig, och även om jag slumrade till litegrann så kunde jag inte låta bli att höra vad de pratade om. De tre var nyanställda på en förskola och hade börjat med några veckors mellanrum och jobbade typ 30-50% där som vikarier eller nåt i den stilen. En tjej lät som om hon var från västkusten eller där i krokarna och de två andra var från Bahrain (jag är grym på att tjuvlyssna!) - och de hade en lite annan syn på livet och livskvalitet än vad jag har.

 

Svenska tjejen: Ja, det här med kläder är ju svårt... Oftast så pusslar man ju ihop olika kombinationer av sånt man har, och syr om. Men när jag har råd brukar jag lyxa till det och handla på HM.

Bahrain 1: Jag får det mesta av släktingar, inte så roligt men vad ska man göra?

Bahrain 2: Jag och min man har nog inte handlat kläder på flera år.

 

Lite senare kom de in på att den svenska tjejen jobbat utomlands på en svensk förskola och att hon under hela den tiden så betalade hennes arbetsgivare för boende på ett hotell.

 

Svenska tjejen: Det var värsta lyxhotellet!

Bahrain 2: Åh, berätta, berätta!

Svenska tjejen: Jag hade stort badrum inne på hotellrummet, med badkar och allting - man behövde inte gå ut i korridoren och leta efter toaletten! Luftkonditionering hade de också - och sen så kom de med frukost till rummet varje morgon!

Bahrain 1: Det låter verkligen fint... Jag hade kunnat stanna hur länge som helst om jag haft det.

 

Jag trodde först att de satt och skämtade, men det gjorde de inte. De hade helt enkelt lite andra förväntningar och förutsättningar än jag - och alla ni som läser den här bloggen (tror jag). Ska inte ge mig in i något långt filosofiskt resonemang nu utan nöjer mig med att konstatera att jag är glad över att kunna åka på semester, gå ut och roa mig och göra lite som jag vill utan att behöva oroa mig över att inte ha råd.