SUR Å STEL

Någon gång i mitten av förra veckan blev jag och Tiny lite småsugna på att haka på Kenny ner till skogarna och kolla in det partaj som skulle gå av stapeln i samband med att hans tjej fyllde 30. Det talades om någon sorts Wallmans Salonger-variant - fast mitt ute i ingenstans - och det låter ju verkligen inte som min stil men jag har ju en fascination för lite skumma, och gärna halvdåliga, grejer så det var med spänd förväntan vi fixade biljetter för 425 spänn per skalle...

Efter jobbet i fredags så hoppade vi in i bilen och skulle bränna de cirka 40 milen på 3-4 timmar hade vi tänkt, men vi hann knappt till Nyköping innan John Blund slog till och vi var tvungna att stanna vid en mack och sova en halvtimme. Det måste ha sett lite halvsuspekt ut med en tjej som ligger med huvudet i mitt knä, i en parkerad bil, på en bensinmack men det bjuder jag på. Efter den powernapen så bar det av igen och det gick inte speciellt snabbt med tanke på att det vräkte ned och att det inte finns några lampor vid vägen. Klockan halv tio var vi nere och efter en tjugominutersjakt på utbrytarkatten Kajsa så intog vi soffan och slökollade ett par timmar innan det var sleepy time.

Dagen efter var det full fart. Tydligen var vi lite trötta, för vi sov närmare 12 timmar, och det blev jävligt brådis för att hinna med frukost samt åka till bolaget som ligger typ två mil bort. Sedan full fart hem, in i duschen, på med festkläderna och sen började i princip förfesten ganska omedelbart. Än en gång fick man kastat i fejan hur liten världen är, det var en tjej där som var från "ett litet ställe utanför Göteborg" och vid närmare kontroll visade det sig vara Lysekil. Jag körde den klassiska sop-kommentaren "jaha, men då känner du ju..." - och det gjorde hon såklart. De hade varit ihop i åttan. Dessutom bodde hon ju givetvis granne med den andra snubben jag träffat där nerifrån. Vid halv sju-tiden var det till slut dags att bege sig mot Lillsjöns Salonger och min förväntan var så stor att jag sprang runt som en Red Bull-överdoserad sjuåring. Väl framme vid själva lokalen så ser man att detta verkligen är något som engagerar folk i alla åldrar och alla kategorier. Vi såg allt från riktiga gammelgäddor till fotbollslagsfjortisar till militanta lesbianer, och stämningen verkade vara på topp. Lokalen i sig var som en gympasal, ungefär, och det hade byggts två scener och även en "gräddhylla", på vilken vi givetvis satt. Serveringspersonalen kom in med käket: fläskytterfilé med grönpepparsås, potatisgratäng samt världens genom tidernas mest välhackade sallad. Det smakade bra, men jag hade kunnat äta tre portioner - minst.

Och så drog föreställningen igång.

Musiken framfördes av ett helt okej band från Jönköping, som jag tyvärr glömt namnet på, och för sången stod själva huvudakten - Riggos Rullande. Ambitionen är solklar, det ska vara Wallmans-vibb över det och de fem personerna i gruppen brände av hit efter hit. Igenkänningsfaktorn var högre än Pablo Escobar på provsmakarresa och redan efter två låtar stod folk på stolarna och dansade. Jag vill inte vara den som går in och neggar, men publikens entusiasm överglänste ibland uppträdandenas kvalitet. Folk hade hur som helst jävligt kul och en flaska vin, några öl och en cider senare stod jag också på stolen, skakade röven som ett cp och brölade med i låtarna. Man måste ju ta seden dit man kommer...


När huvudakten gått av fortsatte festkvällen med det grymt sköna bandet Runez. Runez har en sångare som ser ut som en korsning mellan Thomas Bolme och Udo Dirkschneider, och resten av bandmedlemmarna ser mest ut som ingenting - världens mest anonyma fejor. De spelade rockcovers samt en och annan tryckare, och de kryddade dessutom detta med att ta upp vårt födelsedagsbarn på scenen för att sjunga med i en låt. Stor succé och jag skulle inte bli det minsta förvånad om hon får åka med dom på turnéerna i fortsättningen. Det var många som hade fått nys om att vi var några Stockholmare där, och efter de vanliga fraserna ("Vafan gör ni här?!") så ville ALLA veta hur bra vi tyckte det var, hur det stod sig mot Wallmans i Stockholm och hur överraskade vi hade varit av draget. Jag säger såhär: att ett samhälle med typ 300 personer kan fylla fyra föreställningar med totalt 1400 personer är fan helt otroligt. Det säger också en del om hur mycket som händer i området.


Efteråt blev det lite efterfest hemma i stugorna, och mitt minne sviker mig en aning om vad som hände mer än att det var VM i skitsnack, öldrickning samt att jag fick mig en skön portion fyllekäk vid halv tre-tiden.

Dagen efter vaknade vi av de hesa bakisskratten från vardagsrummet, där de blåst upp en gigantisk bäddmadrass som nu befolkades av fem illaluktande typer. Även sofforna var fyllda av människospillror och när de till slut schasats ut åkte Anna och hämtade bakispizza - någon mil bort. Själv är man missnöjd när man måste gå 400 meter till La Favorita, men jag antar att det är en vanesak. Pizzan var helt okej även om bagarn inte orkat baka ut min deg ordentligt. Dessutom var den nästintill dränkt i bea, men det klagade jag knappast på i mitt tillstånd.

Hemresan på söndag kväll var verkligen toppen. Jag låg som ett kolli i baksätet på Ka'n och sov och vaknade väl inte till på riktigt förrän vi stannade vid en mack och Syskonen skulle byta torkarblad. Note to self: försök aldrig att byta torkarblad när det är svinkallt och blåser. Det måste tagit en halvtimme och dessutom höll bilen på att få sätta livet till för Tinys vrede när den inte var det minsta medgörlig.

Känslan när röven landade i soffan hemma och man fick ett täcke på sig var obeskrivlig!