SUR Å STEL

Det är en lustig pryl det där med dåligt morgonhumör. Bara för att man sovit så får man tydligen vara precis hur sur man vill, ungefär fram till lunch. Har man någonsin hört talas om nån som har dåligt kvällshumör..? Knappast va? När skulle det inträffa, efter att man ätit middag och sen hålla i sig tills man somnat?

För mig känns de båda ungefär lika dumma. Jag menar, okej... Jag kanske inte jublar och dansar en liten dans när klockan ringer på morgonen, men det är fan inte jordens undergång. Jag måste inte sura i fem timmar bara för att jag var tvungen att gå upp. Trots allt kommer man ju förmodligen bli tvungen att göra det cirka 9100 gånger till innan pension, om inte något oväntat inträffar - och det gör det ju inte - så det är bra att bita ihop och köra på.

Men jag är van. Mamma har dåligt morgonhumör, brorsan har (eller hade, han säger att det är bättre nu) det värsta någonsin och tjejen är inte heller nån solstråle på morgonen...

Just nu på jobbet: intervju med en tjock tjej.