SUR Å STEL

Jag lyfter på hatten för den otroligt trevliga resan till jobbet i morse! Först fick jag vänta 10 minuter utan att det kom något som helst meddelande om när, hur och var tåget befann sig. Sedan, precis när tåget var på väg in på perrongen, ropades det ut att man körde 10 minuterstrafik idag. Ingen anledning, ingenting.

Väl inne i tåget så var det mycket folk, jag har aldrig någonsin varit med om att inte få sitta när jag har gått på vid Åsen, men det finns en första gång för allt verkar det som… Två stationer senare, när vi kom till Kransen, så var tåget så fullt att många av dem som stod på perrongen inte ens försökte gå ombord. Och mitt i allt det där stod jag, med ungefär fyra personer i vad jag räknar som mitt personal space – hela vägen till Slussen. Jag får väl tacka min lyckliga stjärna att det idag inte var något mängd-cp som fick för sig att klämma en frukostmacka med salami, lök och brie mitt i folkmassan. Konstigare saker har ju hänt, liksom.

En personlig favorit är hjonet som stod ute på perrongen och gormade om att folk skulle gå längre in i gångarna… Ursäkta mig, bäste dvärg, men folk står fan ända in bland sätena – tåget är FULLT. Det finns ingenstans att ta vägen. Men det verkade hon inte kunna förstå, utan stod och gastade och gormade.

Underbart, helt enkelt.

T-shirt under skjorta: okej.
Under vit skjorta: aldrig.
Under uppknäppt skjorta: alltid.

Shorts: okej.
Som slutar ovanför knäna: aldrig.
Som slutar precis under knät: alltid.

Ankelstrumpor: okej.
I trainers: alltid.
I flip-flop: aldrig.

Basketlinne: okej.
Dwayne Wade: alltid.
I storlek XXXL: aldrig.

Grejer på huvudet: okej.
Keps: alltid.
Hatt: aldrig.

Solbrillor: okej.
Vilket jävla skit som helst: alltid.
Rayban Wayfarer: aldrig.

Väntade på bussen hem från P igår och fick tio minuter av denna "underhållning".

Tydligen är man en surgubbe när man inte uppskattar ett gäng miffon som lyssnar på skitmusik, skriker och dansar som cp'n klockan elva på kvällen. Det fick jag lära mig idag på jobbet, och det fick även farbrorn i klippet lära sig av den utländske herre som sa åt honom att "låta ungdomarna vara, de dansar ju bara och har kul!"

Själv hade jag velat rulla in en handgranat i busskuren.

(Ja, jag vet att jag har gubbröv!)

Efter att ha varit i lokalen och riggat ljudet tidigare på dagen kom jag dit klockan 21, då hade alla precis ätit färdigt och folk satt och snackade och tog det lugnt. Ljusgrejerna, som jag trodde arrangören skulle sätta upp, låg fortfarande nedpackade i kartonger - det var tydligen mitt (eller vårt, P hjälpte till) jobb att fixa. Skitkul!

Vid 21.30 var vi klara och jag började spela lite "bakgrundsmusik" - extremt blandat från 70, 80 och 90-talen. Allt från James Brown och 10CC till Pet Shop Boys och Beach Boys. Efter en halvtimme (!) kom första klagomålet. Det var en dam i 70-årsåldern som precis dansat styrdans med sin gubbe kommer fram:

- Har du någon dansmusik? Alltså något man kan dansa till, det här är ju bara en massa dunkadunka!

Jag frågar om hon kan vara lite mer specifik, och hon klämmer ur sig några artister jag aldrig någonsin hört talas om. Men hon pratar alltså om "riktig" dans, som schottis, hambo eller något annat skit som ingen normal människa hållit på med sedan medeltiden. När jag säger att jag inte har det, får jag veta att det är minsann inte bara en massa ungdomar på den här festen och att det borde jag väl förstå att jag inte kan spela sånt där.

När jag föreslår att jag ska spela något snällt från 70-talet tittar hon frågade på mig. Hon kanske trodde att jag menade 1870-talet..?

Hur som helst, kvällen fortlöper och det går en hel halvtimme innan nästa tanta kommer fram. Hon vill ju absolut inte klaga, utan vill bara tala om att tio personer har gått på grund av den katastrofala musik jag spelar. Det låter inte orimligt, tänker jag, gamlingar går väl och lägger sig redan vid sju så de lär ju vara aströtta vid halv elva!? Hon ber mig spela lite trevligare musik, det är nog en av mest diffusa önskningar jag någonsin fått.

En liten stund senare kommer hon tillbaka och ber mig sänka. "Man hör inte vad man tänker," säger hon. Det lustiga är att hon inte ens är i samma rum som jag, hon sitter i ett rum bakom dansgolvet och högtalarna är riktade bort från det. När jag gick in där hörde jag inte ens vilken låt det var som spelades...

Framåt halv tolv är det fortfarande tomt på dansgolvet och festarrangören kommer fram och säger att nu är det dags att köra igång ordentligt och ber mig köra Lady Gaga och Swingfly. Jag säger åt honom att han får ta hand om de bråkande gamlingarna, för de lär ju bli tokiga av sån musik... Han lovar, jag dubblar volymen och kör igång.

Efter det var det faktiskt en ganska trevlig kväll, bortsett från en del jobbiga fyllskallar som skulle hålla på och pilla på mina grejer samt att jag har sålt min själ och borde pryglas offentligt för den fantastiskt jävla skitdåliga musik jag tvingades spela (Britney! Sanna Nielsen!! The Moniker!!!). Folk kom upp och önskade låtar, och hade jag dom så spelade jag dom. Då kunde ju folk iallafall inte klaga på mig för musiken.

Något väldigt intressant var dock att så fort det var någon låt jag inte hade så tyckte de att det var ju bara att gå in i Spotify och spela den... DJ:a i Spotify? Nej, nej och åter NEJ.

Vid tio-kvart över tre rundade vi av och plockade ihop allting och när jag kom hem strax före fyra var jag ganska så mör.

Kort summering:

Mest spelade låt: Daniel Adams Ray - Gubben i lådan (FYRA gånger, jubel varje gång)
Största förvåningen: "har du inte Leende guldbruna ögon?!"
Högsta allsången: Oasis - Wonderwall
Tömde dansgolvet: Gnarls Barkley - Crazy
Fick tillbaka folk: Blur - Song 2
Kommer jag göra det igen: ALDRIG.

På lördag ska jag göra något som jag lovat mig själv att aldrig göra… Spela skivor för ”vanliga” människor på en privat fest. Det kan ju liksom aldrig gå bra, eftersom ”vanliga” människor är totalt dumma i huvudet. Att någon lackar ur för att jag inte har Björn Rosenström/”den där med who the fuck is Alice”/Gyllene Tider/Tomas Ledin tar jag för givet, frågan är bara hur mycket de kommer lacka och hur mycket strul det kommer bli.

 

Jag har redan börjat ladda upp med klassiska DJ-lögner: ”absolut – jag kör den snart!”, ”fan, just den har jag glömt hemma” (klassiker, men funkar inte så bra när killen säger namnet på 33 andra Bon Jovi-låtar), ”den är riktigt grym, men hårddisken jag hade den på pajade” osv.

 

En av mina personliga ”favorit”-spelningar var när jag skulle spela på Mondo (numera Debaser Medis) på en discoklubb de körde på fredagar. Jag hade plockat med mina mest obskyra och coola grejer (och det var pga dem jag var bokad) men det var INGEN som uppskattade dem. Alltså INGEN. Folk stod och skrek rakt in i DJ-båset om hur dåligt det var, och att jag skulle spela något annat eller stänga av (!). Jag tror även att någon kastade en ciderflaska mot mig. Men vad fan skulle jag göra, jag hade ju bara med mig det som fanns i skivväskan… Det var nog de längsta tre timmarna någonsin.

 

Vi får se om jag lever på söndag för att berätta om spektaklet, eller om jag slagits sönder och samman av några Seven Nation Army-brölande fotbollsdårar.

 

Fotnot: ja, jag tackade ja till spelningen enbart pga pengar. Bra pengar.

Ibland ångrar jag att jag inte är lite mer oblyg.

 

I morse var det någon jävla hipstertomte på tåget som på något otroligt ”lyckat” sätt kombinerat ihop en outfit med det sämsta av Mark Morrison (”Return of the Mack”), Steve Urkel och Adam Tensta. Han såg ut som ett nördigt Brokeback Mountain-skämt till gangster. Och så hade han ETT hängselband, som Huckleberry-jävla-Finn.

 

Men jag vågade inte ta en bild.

 

Förlåt!

Den här tjejen vet hur man får igång en fest...

Igår kväll spenderade jag 10 härliga minuter på Mariatorgets tunnelbanestation i väntan på nästa tåg, och passade på att titta lite på reklamen som NK kör. Jag fattar inte. Vem riktar den sig till?

 

Det är fem svart-vita bilder där de ”återanvänder” ett gammalt plagg ihop med ett nytt, och pay-offen är något i stil med att man ska köpa blivande klassiker hos dom. Ok, det är väl ingen dum tanke, men grejerna är ju horribla. På en av dem är det en Fedora-hatt från typ 1940 som är klassikern, och till det ska man tydligen rocka en kostym där byxorna är kortbyxor, rutiga strumpor upp till knäna och sandaler. Inte ens ungjävlarna i Kådisbellan hade satt på sig det! Och det bästa av allt: kortbyxe-kostymen kostade 20 lax! Eller 20.995 om man ska vara petig.

 

Åker man tunnelbana köper man inte en kostym för 20.995 kronor, det kan vi väl vara ganska överens om?

 

Resten av grejerna var mer eller mindre skitfula, förutom någon basic skjorta från Ralph Lauren. Men efter att ha sett den på nån kille som tror han är Moneybrother (för det var det väl inte?!) iförd valfri 40-talsoutfit så fick jag avsmak för den också.

 

Men det var nog rätt så bra ändå, för nu vet jag precis hur jag INTE ska se ut i sommar!